Är den som tycker att det räcker med skattesänkningar nu missunnsam och nedlåtande mot lågavlönade?
Det tycker Eva Bofride. Jag kan ju bara tala för mig själv men jag har stött på väldigt många, även lågavlönade, som resonerar ungefär som jag. Nämligen att det finns bättre sätt att använda statsbudgeten än till fortsatta skattesänkningar till alla som har jobb, vårdbiträden och regiondirektörer, lokalvårdare och koncernchefer, låg- och höginkomsttagare.
Och ingen tror väl längre att alla tjänar lika mycket på avdraget? Den genomsnittlige Kommunalmedlemmen Eva Bofride ömmar för får nu ungefär 1 350 kronor i jobbskatteavdrag, själv får hon drygt 1 850. Jag är inte säker på att Kommunals medlemmar ser det stora värdet i att de som tjänar bättre dessutom ska ha en femhundralapp extra på kontot varje månad.
Om den tänkte kommunalaren har barn skulle hen kanske sätta större värde på ett höjt barnbidrag, kanske också bostadsbidrag, underhållsstöd eller högre lärartäthet de första skolåren. Står hen inför sin pensionering och ett uteblivet jobbskatteavdrag är det kanske sänkt skatt på pensioner som står högre på önskelistan än ytterligare skattesänkningar.
De flesta, enskilda personer såväl som debattörer, som är tveksamma eller negativa till jobbskatteavdrag, vill i stället se pengarna användas på ett mer rättvist sätt. Ofta pekar de på de inkomster som är helt undantagna från avdraget. Det är inte sällan inkomster som mottagarna inte själva valt och gärna skulle byta mot lön om de bara kunde. Förutom pension handlar det om sådant som sjukpenning, föräldrapenning, ersättning från arbetslöshetskassa, aktivitetsstöd och arbetsskadelivränta.
Sedan gör Eva Bofride den vanliga beskrivningen av skatteintäkternas ökning sedan sekelskiftet utan att nämna att Sverige samtidigt vuxit från cirka 8,8 miljoner invånare till 9,5. Det skulle vara bra konstigt om det inte blev större omsättning, och bara därmed mer skatt, när vi blir flera.
Att arbetsgivaravgiften är en stor inkomst för staten är helt riktigt. Slutsatsen att varken företag eller anställda får ”något tillbaka” om pengarna inte är öronmärkta är däremot halsbrytande.
Har inte företag nytta av att vi till exempel har ett fungerande rättssystem? Har inte anställda nytta av riksomfattande infrastruktur – vi behöver ju bara tänka på statsbidraget till Gotlandstrafiken? Vi kan ha olika synpunkter på försvarets inriktning och storlek men är det verkligen Gotlänningens åsikt att det är helt utan nytta för landets företag och anställda?
Jag känner rätt många kloka Kommunal-medlemmar som anser att fortsatta skattesänkningar kan hota både välfärd och jobb.