Kommunistisk demagogi
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men de grövsta lögnerna får inte stå oemotsagda. Att hävda att jag, som en del av den svenska högern, aldrig gillat demokrati är rena dumheterna, förutom att det är lögn. Att indirekt påstå att jag är Pinochetanhängare baseras antingen på en medveten lögn eller ren okunnighet om vad jag tycker. Men sanningen spelar uppenbarligen ingen roll så länge de egna teserna ska bevisas.
Luis Barnes saknar respekt för politiska motståndare och här finns en av skillnaderna på min och Barnes demokratisyn. Jag respekterar andra människors politiska åsikter även om jag inte håller med dem. Och jag kräver att dessa människor också ska respektera mina åsikter och rätten att låta mig ha dem.
Luis Barnes visar i sin senaste kolumn i Folkbladet ett djupt förakt för vad andra människor tycker.
Barnes argumentation är gammal och helt förutsägbar. Att anklaga sina politiska motståndare för att vara fascister är inget nytt i den kommunistiska demagogin.
När Luis Barnes säger att han kunnat höra ett och annat stöveltramp så borde han nog lyssna en gång till och se var ljudet kommer ifrån. Sannolikheten att de kommer från de egna leden är mycket större än att de kommer från något annat håll.
Luis Barnes giftpilar missar målet. Men hatet och föraktet är tydligt, otäckt och borde få även chefredaktören på Folkbladet att fundera över medarbetarnas åsikter.
Att stå på knä för vänsterextremismen borde vara lika föraktfullt som att göra det för någon annan extremism. Men så är det inte. Det anses lite fint, lite romantiskt, lite modigt. Det är inte fint, det är inte romantiskt, det är inte modigt - det är enbart beklagligt. Beklagligt att man låter sig utnyttjas utan att inse det.