Det är nästan så att man inte tror att är en slump. Demokratin, politikerrollen och samspelet mellan väljare och valda har på så många sätt aktualiserats den här veckan.
Först fullmäktiges långa debatt i måndags, inför öppna dörrar som alltid.
Så kom kultur- och fritidsnämndens nya giv med öppet nämndsammanträde om kulturplanen i tisdags, ett spännande initiativ av nämnden med ordföranden Janica Sörestedt (S) i spetsen. Det har naturligtvis sina begränsningar att hålla öppet möte en eftermiddag mitt i veckan. De flesta jobbar och kan inte delta men möjligheterna till mediebevakningen är goda om ämnena är tillräckligt intressanta.
Jag tror aldrig att det kommer att bli folkvandring till sådana möten ens om de förläggs till mer publikvänliga tider men principen är sympatisk. De sociala medierna har medfört att mycket som tidigare skedde i slutna rum inte längre gör det. Vi kan välja att protestera eller se det som en möjlighet. Det finns sällan något att dölja.
På kvällen samma dag startade SVT:s reportageserie ”Kommunpampar” om lokalpolitiker med vårt gotländska regionråd Brittis Benzler som en av deltagarna. Om fortsättningen håller vad inledningen lovar kan det bli riktigt bra. Både som information om heltidspolitikerns vardag och om lokalpolitiken i stort. Och så fick Brittis in en klockren argumentering för färjan som vår landsväg. Snyggt!
Av de drygt 44 000 personer som har politiska uppdrag i kommuner, regioner och landsting är 97 procent fritidspolitiker. De har alltså inte politiken som huvudsaklig sysselsättning.
För ett litet fåtal är politik något man kan leva på. För de allra flesta är det inte lönsamt. Heléne Lundqvist, som är filosofie doktor i nationalekonomi vid Stockholms universitet har undersökt saken. I senaste numret av Ekonomisk Debatt, som ges ut av Nationalekonomiska Föreningen, konstaterar hon att ett uppdrag i fullmäktige inte ger några ekonomiska fördelar vare sig direkt eller på femton års sikt. Hon har inte heller funnit någon bättre löneutveckling för de som blivit valda i jämförelse med dem som stod på listorna men inte valdes.
Från det förflutna sträcker sig skuggorna av mordet på utrikesminister Anna Lindh in över oss så här kring tioårsdagen och påminner om att det inte är ofarligt att vara politiker. Det är naturligtvis stor skillnad mellan att vara statsråd och lokalpolitiker men hot förekommer som vi har sett också på kommun- och regionnivå. Det kan vi aldrig någonsin acceptera.
Till de som alltid brukar vara kritiska finns det skäl att säga: Vi delar ansvaret för det vi har tillsammans. Vi har de politiker vi förtjänar.