LIBERAL ASPEKT

Sverigedemokraternas tidigare gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har startat tankesmedja. Oikos heter den – betyder hem på grekiska – och syftet är i korta drag att påverka svensk kultur, alltså hur vi går runt och tänker om saker utan att tänka på det. Politiken ligger nedströms kulturen, säger Karlsson. Vill man påverka politiken måste man sätta sin prägel på kulturen. 

För det syftet har Oikos rekryterat en doldis som heter Andreas Palmlöv och som arbetat för Republikanernas gruppledare i USA:s kongress, Kevin McCarthy. Tillsammans ämnar Karlsson och Palmlöv slå mynt av den pågående förskjutningen inom högern, från obekymrad marknadsliberalism mot mer bekymrad konservatism.

Borgerlighetens etablerade tankesmedja Timbro har kontrat med att värva en egen “frihetligt” konservativ projektledare som ska ta kampen om definitionerna, och på tisdagen (3/3) bjöd han in Karlsson till ett seminarium som SVT sände live.

Det benades i SD:s partiprogram, konservatismens konjunktur och om Sverige har ett konservativt politiskt block. Men mest pratade man om vad konservatism är, vilket är svårt att säga eftersom ideologier har lösa kanter och man kan definiera dem lite som man vill. Det finns många konservatismer, precis som det finns liberalismer och socialismer, och i verkligheten bildar de kombinationer som ingen riktigt håller koll på i alla fall. 

Ska man ändå försöka ringa in vad konservatismen består i, är verkligheten en bra plats att börja på. Insikten att den är svår att förstå sig på och därför att göra utopi av, är helt klart en grundsten. Institutioner, civilsamhälle och dygder – till exempel att man inte bör bete sig som en stövel, ens på internet – är andra och viktiga. 

Men respekten för verkligheten är det centrala. Den är sammansatt och politiker med stora ambitioner går lätt fel. Därför är det bra om man skyndar långsamt och vårdar det man har.

Karlsson gör stor sak av det där, i alla fall i teorin. Lite lustigt kan man tycka, för i praktiken har SD helt andra reflexer. Befintliga institutioner ses ofta som ett gissel. Det nya folkhemmet ska byggas med ingenjörsmässig precision. Pragmatism är för klentrogna. Motståndare ska veta sin plats, liksom pressen. 

Man kan tvista om vad det gör Sverigedemokraterna till – reaktionärer, populister, radikaler – eller tycka att de bara ger igen för gammal ost. Eller att det är de andra partierna som är radikala egentligen. Eller att SD ju har en socialkonservativ vision. Men konservatism är det inte. Tror man det har man den bakochfram.

Egentligen är det ganska enkelt. Tidsandan är konservativ, vilket mest är ett annat och rätt udda sätt att säga att väljarna fäster mer vikt vid rätts- och migrationspolitiska frågor än förut. Men det finns också en djupare komponent. Folk är trötta på jätteprojekt som tar större hänsyn till politikers teorier och ideologier än den egna vardagen. 

Ändå är det precis vad SD säljer. Genomgripande förändringar baserade på storslagna visioner. Gammalt samhälle ersatt med nytt. Igen: konservatism är det inte. Utopier är för fanatiker och barn.