Könskvotera inte bolagsstyrelser

Politik2005-06-27 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På ungefär två och ett halvt år har andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser ökat från 6,1 till 16,1 procent, enligt SIS Ägarservice. Styrelserummen är alltså fortfarande i pinsamt hög utsträckning mansdominerade. Utvecklingen går dock i rätt riktning. Att i det läget göra verklighet av planerna på att kvotera in kvinnor i styrelserna vore minst sagt olyckligt. Ändå är det precis ett sådant beslut som justitieminister Thomas Bodström nu öppnar upp för. I en interpellationsdebatt i riksdagen för någon vecka sedan sade han att han inom kort kommer att ge en utredare i uppdrag till att föreslå ändringar i aktiebolagslagen. Ändringarna ska syfta till att minst 40 procent av styrelseledamöterna i de stora aktiebolagen skall vara av vartdera könet.
Det var i november 2002 som dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg hotade med lagstadgad könskvotering i bolagsstyrelserna om inte andelen kvinnliga ledamöter kom upp till 25 procent vid 2004 års slut. Sedan dess har kvoteringsfrågan varit i hetluften med jämna mellanrum. Efter Winberg tog Mona Sahlin över frågan och efter henne Jens Orback. Några 25 procent har inte uppnåtts även om de kvinnliga ledamöterna som sagt blivit betydligt fler. Någon kvotering har det inte heller blivit verklighet av, hittills.
Skälen för att låta det förbli på det viset är flera. För det första är det en viktig princip att det är upp till ägarna att utse vilka kvinnor och män som är bäst lämpade att styra och leda verksamheten, inte lagstiftarna. För det andra är konkurrens, inte regleringar, det smartaste sättet att få företagen att agera rationellt, vilket i detta fall innebär att välja de bästa personerna, oavsett kön. För det tredje finns det andra saker som regeringen kan göra för att få fler kvinnor in i styrelserummen. Till exempel sluta motarbeta och baktala entreprenörskap i den så kallade välfärdssektorn. Lite mindre symbolpolitik till förmån för rejäl näringspolitik, helt enkelt.