Könsmaktsläran till Brasilien
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Med tanke på att begreppet har vida tolkningsmöjligheter, varav vissa till intet förpliktigande, och dessutom en mängd olika rötter och inriktningar är det kanske heller inte särskilt förvånande att några ministrar kallar sig feminister, medan andra inte gör det.
Med begreppet könsmaktsordning är det dock annorlunda. Inte för att begreppet i sig är helt glasklart, men för att det tydligt är förknippat med en radikal feminism som ligger långt från de flestas uppfattning om vad ett jämställt samhälle innebär.
Det var Margareta Winberg som under sin tid som socialdemokratisk jämställdhetsminister, starkt influerad av en radikal, akademisk feminism förde in begreppet könsmaktsordning i politikens finrum.
Då ansågs det fortfarande av de flesta som en extrem uppfattning att det skulle finnas ett strukturellt förtryck av kvinnor som grupp, utövat av män som grupp. Men sedan dess har något hänt. Idén om en normaliseringsprocess - där en kvinna som utsätts för upprepad misshandel så småningom börjar uppfatta detta som ett normalt tillstånd - kan i överförd bemärkelse tillämpas även på det sätt som radikalfeminismen har påverkat samhällsdebatten.
Med tiden tycks nämligen könsmaktsordningsläran ha upprepats tillräckligt många gånger för att män så småningom själva har accepterat rollen som förtryckare och kvinnor rollen som förtryckta.
De som inte har anammat synsättet lever, enligt radikalfeminismen, i ett falskt medvetande och har inte förstått hur verkligheten är beskaffad. De har inte skådat ljuset. Därför blir det också närmast omöjligt att kritisera teorin utan att acceptera den.
Radikalfeminism där könsmaktsordningen är ett centralt begrepp har blivit vår tids motsvarighet till den marxism som på 60- och 70-talet var den överideologi genom vilket allt skulle tolkas. Och likheterna är många i det kollektivistiska synsättet där individers eget ansvar minskar och den kollektiva skulden ökar.
Varför då denna redogörelse för något som skulle kunna vara på väg att förpassas till historien inom svensk politik och akademisk forskning? Är inte radikalfeminismens storhetstid förbi?
Dessvärre ser det inte ut så. När något, hur befängt det än må vara, en gång har smugit sig in i politiken tycks det vara väldigt svårt att bli kvitt det. Nu verkar den borgerliga regeringen vilja hålla teorin om könsmaktsordningen, som hade kunnat vara på utdöende, vid liv genom att ge den en plats i den nya diskrimineringslagstiftningen. Margareta Winberg fick en tjänst i Brasilien, men hennes idéer lever kvar i Rosenbad. Men det borde ha varit teorin om könsmaktsordningen, inte Winberg, som skickades dit pepparn växer.