Aldrig har väl ett tårtkalas blivit så uppmärksammat som för två veckor sedan. Och aldrig har väl en ministers tårtkonsumtion blivit så uthängd. Det var under World Art Day den 15 april som vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta i form av en svart kvinna. Vi kan lugnt konstatera att ministern mer än väl fått äta upp sitt agerande.
När jag läste om det på nyheterna gjorde jag det med en suck. När jag hörde ämnet diskuteras i SVT:s program Debatt suckade jag högre. Jag kan förstå de arga reaktionerna, det är trots allt en nidbild av den afrikanska kvinnan. Men att kalla kulturministern rasist och kräva hennes avgång har jag ingen förståelse för.
I Debatt talades det om att det inte var rätt av henne eftersom hon tillhör den vita överklassen som genom tiden exploaterat det afrikanska folket. Det, om något, vill jag kalla rasistiskt och diskriminerande.
Hur hade reaktionerna låtit om hon inte skurit i tårtan? Hade det stått på löpsedlarna "Kulturministern är rasist! Vägrar röra tårta i form av en svart kvinna"? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att konstnären hade som mål att få folk att prata om rasismen och det lyckades han i högsta grad med.
Hela det här spektaklet har fått mig att ställa mig frågan; vem bestämmer vad som är konst? Var det konst när komikern Magnus Betnér några dagar senare skar upp en tårta i form av Carl Bildt?
När jag var liten var jag den naiva flickan med tron att man var tvungen att vara konstnärlig för att kalla sina verk för konst. Nu, 21 år gammal, vet jag inte ens hur jag ska definiera ordet konstnärlig.
I dag kan väl till och med min lilltå kallas för konst, bara den befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Men vem är det som avgör det? Eller rättare sagt - vad avgör? När en konstnär ställer ut en skulptur formad av utnötta skiftnycklar, då ser jag en hög med skrot. En annan ser arbetsredskap. En tredje säger att skulpturen är helt rätt i tiden och har perfekta linjer. Vem har rätt?
Kalmar konstmuseum hade i vintras en utställning där besökarna kunde ta del av konstnären Bjørn Nørgaards verk. Verket, som var en film, visade besökarna hur han tillsammans med sin fru och ackompanjerad av fiolmusik slaktade en häst, vars huvud de sedan satte upp på en påle. Vem är han att avgöra att det är konst?
Om vi hade sett samma slakt i Expedition Robinson hade det utan tvekan väckt uppmärksamhet, som allt förutom konst. Räcker det alltså med att man tar sig in i de kulturella finrummen för att sedan få kalla något för konst, är det så enkelt?
Konst: kulturyttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter. Det är konst, enligt Nationalencyklopedin. Men vem är NE att bestämma det, egentligen?
I slutändan kan jag bara komma på en sak att säga efter att ha sagt mycket om ingenting. Det finns inga ramar som säger vad som får finnas innanför dem.