Hans identitet blev känd till slut, upphovspersonen bakom mynten som smädar kungen. De falska mynten och medieuppståndelsen är delar av konstverket. Allt noggrant planerat och planterat i media.
Nathalia Edenmont, en annan kulturutövare, har gjort installationer med fjärilar, men uppger att hon inte bryr sig om att vissa är utrotningshotade.
På liknande sätt har konstnären Lars Vilks börjat hävda att uppståndelsen kring hans person är en konstinstallation. Då behöver han inte ta ansvar för att till exempel tala för en amerikansk anti-islamistisk grupp. Det ingår i konstprojektet.
Detta har pågått i några år. Allsköns dumhet utnämns till konst och man anser sig som konstnär stå över samhällets konsekvenser. Man får göra vad man vill, det självutnämnda konstnärskapet ger immunitet. Hittills har man accepterat falsklarm, skadegörelse och falskmynteri. Vilken som är nästa spännande gräns att sprängas vet vi inte, men när egendomsbrotten inte längre provocerar kanske nästa generation tar till våldsbrott?
Ser inte utövare och recensenter detta? Börjar inte varningsklockorna ringa? Inte bara om metoderna utan också vilka utövarna egentligen ger sig på i sin konst. Är det förövarna eller offren som granskas och häcklas?
Boken den motvillige monarken visade sig bygga på påhitt och falska filmer som en gangster ville bli rik på. Kungen var ett tacksamt offer som inte gav igen. Inte när han löpte gatlopp och han gör det knappast nu heller för några mynts skull. Det betyder inte att det borde vara fritt fram.
Snarare förtjänar gangstern som sålde falska bilder att sättas under lupp. Men det vågar knappast konstaktören. Då riskerar han mothugg av en art som självutnämnda konstnärskap knappast skyddar mot.
I så måtto står dock Lars Vilks ut. Han har trots hot och upprepade attentat stått på sig och inte låtit sig tystas av hot och våld. Det är i alla fall några strån vassare än att coolt rycka på axlarna när fjärilsarter riskerar att utrotas.
Urspårningen av konstbegreppet borde leda till någon form av självrannsakan inom konstkretsar. Kanske behövs ett konstbegrepp som kan hålla dårskap och kriminalitet stången? Seriöst arbetande konstnärer når en verkshöjd. Med bästa vilja i världen kan man inte säga det om den som ser uppståndelsen kring sina övertramp som en del av konstverket.
I historiens hårda dom är det sällan narrarna som blir hågkomna. De seriöst arbetande konstnärerna med talang är de som eftervärlden minns och beundrar på museernas permanenta utställningar eller lånar om på biblioteken. Kulturbegreppet har bytt betydelse från excellens för excellensens skull till aktivitet för aktivitetens skull.
När resten av världen går mot ökad specialisering och excellens går kulturen och många utövare motsatt väg. På banalitetens altare förringar och förlöjligar man sig själva. Någonstans borde det finnas en bortre parentes även för hur illa det kan bli innan vi återfår en kultursektor som inte bara har tillfällig uppståndelse som ett mått på framgång.