Konsten att få tyst på pratvänstern
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mässan blev ganska snabbt en betydande samlingspunkt när den en gång startade, men nu är proportionerna massiva.
Och det handlar inte bara om besökarna. Scenen blir bara större och större, men så även den hop av branschfolk som trängs på den för att synas.
Främst förstås författare men även redaktörer, bloggare, förläggare och kulturdebattörer.
Alla vill vara där eller snarare måste, för att evenemangets gravitationskraft blivit så stark.
Anledningen till det kan alla kulturvänner glädjas åt, för det speglar ju läsandets status i Sverige.
Faktum är att trots den nya digitala världen med alla dess möjligheter för film- och tevetittande står sig den klassiska boken lika stark som någonsin, om inte starkare än förut. Och, inte minst, den har kommit att skapa en rejält lönsam bransch.
Intressant är hur knäpptyst det är kring den kompakta kommersialisering som omslutit svensk bokhandel.
Från alla de vänsterdebattörer som normalt riktar ilsken och inte minst mångordig kritik mot hur marknadskrafterna kommit att vulgarisera och korrumpera olika samhällssfärer hörs inte ett ljud apropå den penningstinna industri som mässan så tydligt representerar.
Varför? Tja, kanske för att de skriver böcker själva. Och vill tjäna pengar.
På mässgolvet samsas pr-knutten och frasradikalen mot ett gemensamt mål: att marknadsföra. Konkurrensen är förstås stenhård varför offensiva reklamsatsningar är av nöden där författare själv i många fall kommit att bli ett vikigare varumärke än den bok som lagom till mässan har producerats.
Det ligger nästan något rörande i att se hur gamla gråhåriga vänsterkoryféer som Jan Guillou och P O Enqvist låter sig blåsas upp som megastjärnor på mässans sprakande stjärnhimmel. Här är de för att sälja!
Nu är det förstås en speciell handelsvara det handlar om. Sådana som Enqvist är nog snabba med att påpeka att de minsann inte saluför bilar eller hamburgare.
Och det är förstås sant. Men det principiella påpekandet att de konkurrerar med det egna jaget i jakt på uppmärksamhet är svår för någon att blunda för.
De inte bara saluför sina böcker, de har förvandlat sig själva, sina egna personer, till varor, fria att bjudas ut på en gigantisk Kiviks marknad.
Hur ter sig detta i en marxistisk analys månntro?
Skamrodnaden syns förstås inte på de reklamdesignade annonser där deras väl avvägt djupsinniga uppsyn möter köparna.
Tänk så lätt det är att få tyst på vänsterns lamentation kring fria marknadskrafter - det är bara att låta dem själva tjäna på det!