Ronnie G Lundins syn på politiska förtroendeuppdrag, som han utvecklar här intill, är inte särskilt upplyftande.
Den verkar utgå ifrån att den som varit heltidspolitiker aldrig får ha det ens en aning bättre än någon annan på hela arbetsmarknaden. Varför det? Varför inte jämföra med exempelvis statligt anställda som har tillgång till Trygghetsstiftelsens stöd vid uppsägning eller utlokalisering? Eller de som, ofta efter facklig kamp, fått olika former av stöd efter en företagsnedläggning? Är det så orimligt att den som satsat många år på ett politiskt förtroendeuppdrag får en liknande chans?
För att först som sist klara ut den saken: Jag har inte försvarat nuvarande system med arbetsfria inkomster utan tycker att det ska omvandlas till ett tidsbegränsat omställningsstöd. Tiden för det kan diskuteras och bör kunna variera. En kortare andhämtningspaus efter en intensiv arbetsperiod motsvaras närmast av kompledighet eller sparad semester. Det räcker gott för en del.
För 62-åringen med inget eller ett kraftigt förändrat jobb att återvända till är situationen helt annorlunda. Att den som har utövat sitt yrke har betydligt bättre möjligheter att följa dess utveckling än den som varit tjänstledig en längre tid borde väl inte heller vara så svårt att inse.
Min poäng är att det är en stor spännvidd mellan politiker. Där den ene kan gå direkt ut i arbete behöver den andre kanske en eller annan form av stöd. Det förvånar mig att Ronnie Lundin verkar helt blind för den klassaspekt detta faktum innehåller.
Det kan till och med vara en extra belastning på arbetsmarknaden att ha varit politiskt aktiv. Själva uppdraget kan göra att man ifrågasätts vid tillsättningar flera år efteråt.
Det försvarar inte att avgångna kommunpolitiker väljer aktieutdelning i stället för lön från sitt eget företag för att inte missa ersättning. Sådana sätt att kringgå gällande regler bör definitivt stoppas.
Politikerna har gett sig in i det hela med öppna ögon skriver Ronnie G Lundin. Nja, det är jag tveksam till. Den nyvalda bärs av sin egen och andras övertygelse och entusiasm, inte medvetenhet om eventuella pensionsvillkor. Arbetsbelastningen och den ständiga beredskapen märker man så småningom. Få fackförbund skulle godkänna de villkor som de flesta heltids- och många deltidspolitiker har. Jag har svårt att betrakta dem som några som ska sättas åt.
Vänsterkant
Varken regionen eller landshövdingen
lär ha fått audiens hos statsminister
Fredrik Reinfeldt (m) om Gotlandstrafi-
ken än. När kommer han att lyssna till
gotlänningarna?