Det kontantlösa samhället är inget vi kommer att få uppleva. Tack och lov för det. Trots att allt fler transaktioner sker med kort eller som nu senast via mobiltelefonen finns det få skäl att räkna ut mynt och sedlar. Ett gott skäl att hålla fast vid dem är att de inte kan övervakas.
Det är samma skäl som skatteverket ser för en övergång till elektroniska pengar. Alla elektroniska transaktioner lämnar spår, som kan följas vid behov – om misstanke om brott, eller så, skulle uppstå. Det är i och för sig inget märkligt med det. Överföringar mellan konton och personer registreras och bokförs.
Det riktigt obehagliga momentet uppstår när en kontohändelse i bankens register kan kopplas till ett inköp i en affär och kassakvittots information om vad som inhandlats. Den här typen av system ger fantastiska möjligheter för Storebror eller det Goda samhället att analysera sina medborgare lite extra – för deras egen skull.
För ordningens skull bör det påpekas att vad man tekniskt kan göra och vad man lagligt får göra är olika saker.
Även om det inte finns någon större anledning till oro i dagsläget så bygger ett kontantfritt system bort möjligheten att undandra sig övervakning.
Den här aspekten på privatlivets helgd och övervakning bör inte bortses ifrån när digitala pengar diskuteras.
Varför ska ett köp av en bussbiljett med mobilen kunna knytas till en person? Inför en övergång till digitala pengar måste vi också fundera kring hur inköp kan anonymiseras.
Tanken på att bussresor med mera registreras eller åtminstone hanteras inom ett databehandlingsystem som skulle kunna användas till övervakning borde oroa oss, men verkar inte göra det.
I dag kanske vi i allmänhet inte bryr oss särskilt mycket om att data om vad vi gör samlas in av andra. Vi reagerar inte särskilt mycket på att Google samlar in data om vilka hemsidor vi besöker på nätet och använder informationen för att utsätta oss för individuellt riktad reklam.
Likaså registrerar många av oss frivilligt vad vi gör och är någonstans på Facebook och delar med oss av den informationen.
Frågan är om samma allmänhet skulle med en axelryckning när det kommer ett SMS eller mail som glatt talar om för oss att: ”Vi ser att du åker med buss 21 varje dag och vill passa på att erbjuda dig en eftermiddagsfika på Storebrors café, hållplats…” Eller kanske ett omtänksamt meddelande från Systembolaget som noterat att det går åt en del starksprit i hushållet och frågar lite försiktigt om drickandet är under kontroll.
I forna dagars deckare brukade den slitne privatspanaren gå igenom den bevakades avfall för att med ett triumfatoriskt leende förklara att sopor talar om precis vem personen är, samtidig som han viftar med något komprometterande bevis.
Om utvecklingen mot digitala pengar fortsätter kommer rotande i soptunnor inte att behövas – all information om vilka vi är och vad vi gillar finns redan i våra mobiltelefoner eller i bankregister. En skrämmande tanke i sig, kan man tycka.