Korrekt kyrka då som nu
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Två saker skall sägas direkt: Dels att traditionen inte är särskilt svensk utan en amerikansk importhistoria. Dessutom att det i sig inte är fel av kyrkoherden att vägra gå med på brudparets önskemål. Snarare tvärtom, det hedrar på ett sätt kyrkan att den sätter villkor för att ställa kyrkorummet till förfogande. Den sortens vägran att vara beställsam borde inspirera fler kyrkoherdar.
Det är själva saken som är absurd. Hur kan något så oförargligt, för det måste man ändå säga att det är, som en faders överlämning leda till att ett brudpar i församlingen möts med hot om portning?
Talande nog refererar ingen ansvarig till något bibliskt i detta ärende, utan till att det är "en annan människosyn inom kyrkan" nuförtiden. Beslutet är politiskt, inte religiöst.
Kyrkan vill vara tolerant. Tolerans är kyrkans modeord sedan ett antal år tillbaka, precis som hos den sorts vänsterliberalism som sätter tonen i det offentliga samtalet. Och tolerans är naturligtvis ett viktigt samhällsvärde. Problemet är att begreppet kidnappats av en strömning som utmärker sig för motsatsen.
I toleransens namn skall nämligen allt som inte är politiskt korrekt intolereras. Hårt och strängt. Människor skall få tycka vad de vill, men det måste vara enligt rådande norm. Kyrkan är öppen för alla. Hundar har vigts i kyrkan. Men för fäder vid altaret är det stopp - i toleransens namn!
När kyrkan vägrar vigslar för dem som vill ledas till altaret av sina fäder sällar man sig till den andas barn som en gång i tiden vandaliserade kyrkorummen i sin strävan att utrota okunnighet och vidskepelse. Den sortens dogmatiska principryttare som aldrig tolererar undantag eller vill respektera andra människors världsbild.
Det är samma personer som i dag sitter som grindvakter i debatten och spejar efter allt som inte är likriktat och jämställt enligt den ideologiskt regelboken. Och som ständigt söker nya uppgifter: I dag altarformalia, i morgon frågan om varför kyrkan inte vill tillåta gruppgifte.
Gruppgiftena kommer nog så småningom. Svenska kyrkan är skild från staten, men är i mental mening lika mycket statskyrka som under sextonhundratalet. I mångt och mycket fortsätter den att predika vad den världsliga makten påbjuder.