Upprördheten är stor på sina håll. Facket vill inte jobba för lägre löner och Hyresgästföreningen vill inte jobba för högre hyror. Mest upprörd är Ebba Busch Thor (KD) som hotar med lagstiftning om inte facket ”tar sitt ansvar” och medverkar till att lönerna blir lägre.
Trösklarna in på hyresmarknaden består däremot av för låga hyror. Om man nu ska tro på Jan Björklund (L), som anser att marknadshyror är en bra idé om man vill att fler ska kunna få en hyresrätt.
Hyresgästföreningen som i hundra år jobbat för rätten till en bostad med rimliga hyror ”tar inte sitt ansvar” för att höja hyrorna. Lösningen på detta bristande ansvarstagande är att ta bort de lagar som ger hyresgästerna rätt att förhandla sina hyror.
Rättning i konsumentledet alltså. Om Jan Björklund tror på marknadshyror så är han ganska ensam. Inte ens Assar Lindbeck, som jobbat för marknadshyror längre än Lars Calmfors jobbat för lägre löner, trodde på det. Han insåg också vilka oönskade effekter marknadshyror skulle få. För att det skulle rassla till i fastighetsägarnas fickor det visste han.
Vi lever i en tuff tid där utmaningarna tornar upp sig och politikerna talar myndigt om att det måste bli slut på mesigheten.
Med de tuffa tiderna verkar uteslutande vara något som de arbetslösa och bostadslösa ska ta ansvar för. Arbetsgivare, fastighetsägare och banker däremot ska sitta i orubbat bo och glädjas åt balansräkningen och vinstutdelningen.
För det går bra för Sverige, företagen, bankerna och fastighetsägarna. Företagen ropar efter arbetskraft som ropar efter en bostad. Det kan rent utav bli en sådan där populär win-win situation. Men icke.
Fastighetsägarna lever sedan länge i en egen bubbla. De har alltid krävt hyreshöjningar oberoende av om det är hög- eller lågkonjunktur, låga räntor eller höga räntor, gynnsamma eller ogynnsamma skattevillkor, finanskriser eller inte, bostadsbrist eller bostadsöverskott. Det spelar ingen roll, hyrorna måste alltid upp.
Och nu ligger de nya politiska makthavarna i startgroparna. I ungdomsförbunden ägnar de sig åt att formulera sina framtidsdrömmar.
De anses ligga i framkant och det är närmast en ungdomlig rätt att föreslå månggifte, incest och nekrofili. Människan ska inte låsas in utan ska själva bestämma över sina liv.
Men man får se upp. Tänk om människor bestämmer sig för att gå samman i fackföreningar och hyresgästföreningar för att få ett bättre liv? Sådana tendenser bör däremot omöjliggöras genom lagstiftning.
Människans frihet ska garanteras genom rätten att testamentera sin kropp för sexuellt ändamål, inte genom rätten att organisera sig och slåss för sin sak.