Krigets gråa kulturlandskap
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
- Du kanske borde ha tagit passet med dig, säger min Brysselboende polsksvenska väninna. Vi rider nära gränsen mot Kaliningrad. Väninnan tänker att den polska gränspolisen kanske inte är hundraprocentigt vänlig mot dem som inte talar språket. Här i trakten är smugglare betydligt vanligare än turister.
I de små byarna vi rider genom är ekonomin genomgående grå. Byteshandeln är utbredd. Grönsaker är för dyrt i affären, de flesta odlar egna i trädgården. Ägg köper vi från en bonde, tjock opastöriserad mjölk från en annan. Armodet är slående, även om alla numera, i EU-landet Polens fattigaste del, använder traktor i jordbruket. Draghästen vi hyr för att köra vagn med används dock ännu för att ta upp potatisen. Här är närodlat inte en trend utan ett effektivt sätt att få hushållskassan att räcka till. Många lever på minimilön motsvarande några tusen kronor i månaden. Ungdomarna flyttar till Warszawa och Västeuropa.
Från verandan har vi utsikt över kohagar och en kulle ("berg" säger lokalbefolkningen, i detta landskap som påminner starkt om västra Skåne). Under Andra världskriget tjänade kullen som bunker åt tyskarna. Vi rider upp dit en kväll, tittar på utsikten. Till skillnad från de skånska dito har bönderna här legat lågt med utdikningen. Följaktligen finns det gott om storkar, som kalasar på våtmarkernas alla så djur. Storkungarna vinglar över kvällshimlen, ännu inte bemästrande konsten att landa snyggt. Vi följer deras färd med blicken, bort mot de förfallna arbetarlängorna vid slottsparken. Själva slottet finns inte längre. Det rev kommunisterna, för att använda stenen som byggmaterial.
I detta kulturlandskap som på alla sätt präglats av krig och ockupationer är det svårt att slå historien ur håg. Hitler och Stalin är ständigt närvarande. Vi hamnar ofta på vägar som inte längre leder någonstans. Här finns en relativt stor ukrainsk minoritet. Ukrainare tvångsförflyttades hit av Stalin, när han ville splittra upp den kvarvarande motståndsrörelsen, efter världskriget.
Korset nere vid vägen är rest av just fördrivna ukrainare, som ett tack för att de hamnade på en så bra plats, berättar grannarna.
De flesta platser på jorden är väl bättre än sibiriska arbetsläger, tänker jag. Allt annat än nackskott måste vara en positiv överraskning när man har med förföljelsetokiga diktatorer att göra.
På våra små semesterutflykter kantas vägen ständigt av minnen från krigens och kommunismens tid. Men vägen mot stan fick ny asfalt häromåret - för EU-pengar, naturligtvis. Vilka som kommer åka på den i framtiden är en öppen fråga. Kanske tyska turister, som på så många andra håll.