Vi människor saknar väl inte självbevarelsedrift. Hur går det då att förklara den politik som idag leder till så stora problem i västvärlden? Ekonomer och politiker vet att åtstramningspolitik under ekonomisk tillbakagång är ett socialt självskadebeteende. Konsekvenserna är så uppenbara: Social nedrustning i England, Grekland, Spanien, Portugal, Irland... I Lettland såg vi en katastrof som ledde till att en stor del av befolkningen emigrerade.
Som ett lämmeltåg som blint kastar sig utför ett stup. Det säger den amerikanske samhällskritikern Noam Chomsky om Europa. Samma sak i USA där The Economic Policy Institute i en sammanfattning konstaterar en extrem koncentration av rikedom på ett fåtal händer, men tillbakagång för flertalet, ökad arbetstid, skuldbubblor, fattigdom. Kort sagt djup kris.
Den intressanta titeln på institutets rapport är: Failure by design. I översättning: Ett konstruerat misslyckande eller: Ett planlagt fiasko.
Men vem har intresse av att planera ett fiasko? Vi har intalats att den ekonomiska krisen är resultatet av någon sorts tvingande ekonomisk nödvändighet - som en naturlag.
Skulle alla dess förödande effekter vara avsiktliga? Nedrustningen av välfärdsstaterna i Europa. Privatiseringar och arbetslöshet. Angreppen mot arbetsrätten. Bemanningsföretag istället för fasta jobb.
Resultatet: Upplösta samhällskontrakt, inte minst i Sverige som blivit ett av de länder i världen där tillgångarna är mest ojämlikt fördelade.
Ja, visst finns det krafter som politiskt vill uppnå just detta. För majoriteten innebär den förda ekonomiska politiken försämringar - men för kring 10 procent har den varit framgångsrik.
Ekonomer och politiker har helt enkelt gynnat sina uppdragsgivare, de 10 procenten? Att samhällen allvarligt skadas är då oundvikligt - själva kan de ju alltid dra sig tillbaks med sina tillskansade förmögenheter till något välbevakat skatteflyktsparadis. Såväl ekonomiskt som politiskt är det för de förmögna inte fråga om något misslyckande utan om hejdundrande succé.