Krisrapporter vanliga inför vänsterpartiets kongress
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Lars Ohly på nyårsafton var gäst i Ekots lördagsintervju var han påtagligt defensiv. Han vägrade erkänna att det finns några fasta fraktioner inom partiet utan berömde den livliga debatten. Men på måndagen jävade en grupp kommunpolitiker hans uttalande i en debattartikel i Dagens Nyheter. Där uttrycker de närmast förtvivlan över att partiet är "på väg att marginaliseras" igen. De pekar bland annat på medlemsraset de senaste åren - på två år har 2 256 medlemmar lämnat partiet, nästan 20 procent av medlemskåren. "En upp-enbar sektvarning" tycker de elva skribenterna.
Att debattklimatet inte är så gott som Lars Ohly vill framhålla visas av att de oppositionella vänsterpartisterna ser sig nödsakade att betona att de vill "partiets och vänsterns bästa - alla påståenden om motsatsen är lögn". Inom vänsterpartiet har kritiker ofta utmålats som partifiender, något som kommunistiska partier alltid varit farligt att kallas. I andra länder har partifiender drabbats av fängelse eller avrättning - i Sverige av utfrysning eller uteslutning.
Nu har Lars Ohly efter svåra inre känslostrider bestämt sig för att sluta kalla sig kommunist. Det innebär dock inte att han lämnat de kommunistiska idéerna, det framgick tydligt under lördagsintervjun. Hans försök att förklara sin hållning är knappast lättare än när han kallade sig kommunist.
De här verbala turerna har blivit en allvarlig belastning för Ohly och vänsterpartiet. Men ännu tyngre belastning är att de interna striderna mellan kommunisterna och nytänkarna har gjort att mycket av partiarbetet förlamats och att så många både medlemmar och aktiva stötts bort. Det märks inför de kommunala nomineringarna på många håll, där flera lokala partier vill gå till val på en annan partibeteckning och också ta med icke-partimedlemmar på listorna. Det märks också i nomineringarna till ny partistyrelse som ska väljas på kongressen. Valberedningens förslag domineras av traditionalister.
Förebild i Norge
Nytänkarnas förebild är det norska systerpartiet, Socialistisk Venstreparti, SV, som för länge sedan avsvor sig kommunismen och som sedan valet i höstas ingår i den nya norska regeringen och bland annat innehar finansministerposten. Lars Ohly försäkrade i lördagsintervjun att han vill in i regeringen, men han förklarade samtidigt att han insåg att det fanns flera hinder för en sådan utveckling. De främsta hindren, den kommunistiska barlasten och överbudspolitiken, nämnde han dock inte.
Det har å andra sidan andra vänsterpartister klargjort när de kommenterat förslaget till valplattform som också ska behandlas på kongressen. Riksdagsgruppens ordförande Lars Bäckström har till exempel totalt dömt ut de ekonomiska konsekvenserna av förslaget, där 200 000 nya jobb utlovas och karensdagen ska avskaffas, där stora skattehöjningar förutskickas och där ett annat vallöfte är att privatiseringar ska återtas och återregleras.
Det här liknar till stor del den politik Gudrun Schyman hade stora framgångar med under 1990-talet. Men då samarbetade inte vänsterparitet med regeringen utan var bedrev en tuff oppositionspolitik från vänster under den tuffa besparingsperioden. Marknaden för en populistisk överbudspolitik är inte densamma nu som under Schymans storhetstid.
När Ohly uttalar sin ambition att komma in i regeringen, något han tidigare avvisat, är det förmodligen i ett försök att säkra partiets riksdagsstatus med hjälp av "kamrat fyra procent" om så skulle behövas. Partiets ras i opinionsundersökningarna gör att Ohly måste börja snegla på spärrgränsen. Sannolikt kommer fraktionsstrider, klasskampsretorik och överbud på kongressen snarare förvärra än lösa vänsterpartiets kris.