Det är nästan tre år till nästa riksdagsval. Mycket hinner hända till dess. Att som politiker lägga särskilt stor vikt vid opinionsmätningar är i huvudsak slöseri med tid. Ja, opinionsmätningar säger en del om vad väljarna tycker - men de ger en nulägesbild, inte en prognos för vad som kommer att hända på valdagen.
Ändå spelar mätningar roll. De ger eller tar självkänsla, används som verktyg i partiernas interna maktkamper och påverkar partiernas prioriteringar och politik. Hade Folkpartiet lagt fram det famösa integrationsprogrammet om man inte hade förföljts av katastrofsiffror i mätningarna under våren och sommaren 2002? Med de dåliga mätningarna i ryggen kunde Lars Leijonborg staka ut en ny kurs - där man talade "klarspråk" och lanserade tanken på språktest för medborgarskap. Ett FP med bättre självkänsla skulle förmodligen ha ställt sig betydligt mer skeptiskt till den kursomläggningen.
Nu brottas Socialdemokraterna med krissiffror. I mätning efter mätning har den nyvalde partiledaren Håkan Juholt sett sitt parti gå tillbaka. På måndagen presenterade Aftonbladet en mätning där Socialdemokraterna fick rekordlåga 24,9 procent. 34,99 - en katastrof i valet 2006 - framstår plötsligt som ett högst eftersträvansvärt resultat.
Så låter det åtminstone, i krisreportagen om S. En betydligt mer nykter inställning är dock följande: det är tre år till valet. Vad väljarna tycker i september 2014 är i dagsläget en fullkomligt öppen fråga.
Socialdemokraterna borde inte fokusera på opinionsmätningarna, utan på vad som händer i den politiska debattens utkanter. Där positionerar sig Miljöpartiets Gustav Fridolin just nu som utbildningsminister Jan Björklunds (FP) huvudmotståndare, med större visioner om skolan är "ordning och reda". När MP profilerar sig som ett brett och smart socialliberalt parti blir S än mer beroende av kärntrupperna, i klassiska arbetarstäder som Malmö och Göteborg, och i de många små orter som slutar på -bruk, -fors och -hammar. I sådana traditionella S-fästen riskerar Håkan Juholt dessutom få en tuff motståndare i Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Samtidigt uppfattas Åsa Romson och Gustav Fridolin - i storstäderna, bland samhällsdebattörer och journalister - som oppositionens framtidsnamn.
Däri ligger Socialdemokraternas dilemma. Det interna behovet av att slicka såren och oroa sig för mätningarna tar fokus från de faktiska problemen - bristen på en framåtsyftande oppositionspolitik. Knäckfrågan är om partiledningen lyckas vända krisen till sin fördel, och skapa manöverutrymme för ny politik. Om det lyckas ser vi på valdagen 2014, inte i nästa mätning.