Kristenheten med eller utan Europa
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Bland de krafter som förordar en expansion österut räknas Sverige. Länder i Europas utkant som uppfyller specifika krav om demokrati och mänskliga rättigheter bör kvalificeras för medlemskap. På så sätt uppmuntras en positiv utveckling.
Motståndet mot ett eventuellt Turkiskt medlemskap har inte minst Frankrike under president Nicolas Sarkozy stått för. Nittio procent av Turkiet ligger i Asien, påminner han. Marocko nekades ju en gång medlemskap med motiveringen att landet ju faktiskt ligger i Afrika.
Att Sarkozy också uttryckt försiktig skepsis gentemot utvidgningen i Östeuropa illustrerar emellertid att gränsdragningsproblematiken är flerdimensionell. Kulturella, politiska och geografiska aspekter måste vägas in. Novalis gör sig påmind: Kristenheten - eller Europa?
Komplicerad som frågan är innebär emellertid den senaste tidens utveckling i Turkiet vatten på Sarkozys kvarn. Den politiska stabiliteten i Turkiet är allvarligt hotad sedan statsåklagaren riktat allvarliga anklagelser mot Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Partiet skall i strid med Turkiets strikt sekulära författning låtit religiösa teman smitta av sig på politiken.
Författningsdomstolens sammanträde som inleddes igår kan komma att innebära att partiet upplöses och höga partimedlemmar förbjuds från politisk verksamhet i fem år. Situa
tionen är sensationell eftersom AKP är regeringsbärande parti med egen majoritet i parlamentet och eftersom bland andra Turkiets premiärminister, Recep Tayyip Erdogan, och
president Abdullah Gül tillhör dem vars politiska karriär står på spel. (Kanske är det mot bakgrund av detta man bör tolka söndagens attentat i Istanbul, som krävde livet på åtmins
tone 17 personer och skadade 150.)
Den märkliga processen kastar tvivlets skugga över Turkiets demokratiska mognad, samtidigt som den illustrerar de konfliktlinjer som delar det turkiska partilandskapet: På ena sidan, aggressivt sekulära nationalister, Turkiets traditionella elit sedan landet bildades ur det sönderfallande osmanska imperiet, 1923. På andra sidan, en folkfront av demokratiska islamister, som utmanar fördomar genom att driva på för EU-medlemskap och liberaliseringar på ekonomins område.
Det finns, från ett europeiskt perspektiv, skäl att ställa sig ambivalent till bägge läger. Men konfliktlinjen påminner om att den motsättning mellan nationalstat och religion som Europas länder för länge sedan överbryggat alltjämt är påtaglig i Turkiet. Kristenheten eller Europa spelar således kanske inte så stor roll. Turkiet kvalificerar ändå inte.