I onsdags debatterade riksdagen Sveriges utrikespolitik. Regeringen och partiernas utrikespolitiska talespersoner redovisade sin syn på världen och Sveriges uppträdande i den.
Strax innan debatten började kunde utrikesminister Carl Bildt (M) ses växla ord med Vänsterpartiets företrädare Hans Linde. Det var lätt att av herrarnas kroppsspråk få intrycket att här var det två respektfulla kolleger som samspråkade.
Strax efteråt, när Bildt läst upp utrikesdeklarationen, lät Linde som om det var Bildts fel att det under den tiden ute i världen dött 150 barn av undernäring, och att kvinnor avlidit i barnsäng.
Sveriges utrikespolitik är enligt Linde till för de maktfullkomliga och rika. Den är för män och mot kvinnor. Sveriges regering ser passivt på medan företag stödda av svenska staten plundrar världens fattiga länder.
Efter denna drapa kan man fråga sig hur Linde kan vara i samma rum som Bildt – för att inte tala om scenen som nämndes inledningsvis. Men det går uppenbart alldeles utmärkt. Och inte därför att Bildt denna gång var överlag återhållsam i sitt bemötande av oppositionens kritik. Utan därför att utrikespolitiken präglas av det som nyligen låg bakom den brittiska tidskriften The Economists utnämning av Norden till en modell för världen. För här präglas politiken, gudskelov, av saklig, framåtblickande kompromissvilja. Dess kraft är så stark att även våra extremister tvingas till anpassning.
Hans Linde, med Vänsterpartiets ideologiska bagage, konstaterade själv att han efter sex år i utrikesutskottet finner att Sveriges anseende i omvärlden är gott.
Sverigedemokraternas Julia Kronlid, med annat bagage, försökte enrollera brittiske premiärministern David Cameron som bundsförvant i sin kritik av EU.
Det var Hans Lindes driv och brösttoner som för ett par år sedan fick Bildt att utnämna honom till oppositionens utrikespolitiske talesperson. Det var också för att platta till Urban Ahlin, talesperson (S). Herrarna har för vana att tillämpa maktteknik och förminskning mot varandra. Ahlins paradnummer är att beskriva svensk utrikespolitik som Bildts personliga jakt på att fylla sitt cv för att kvalificera sig till en framtida internationell toppost.
Den här gången bråkade herrarna om vem som är bäst i ämnena FN och Norden. Det framgick tydligt att det var en uppvisningsmatch. I andra sammanhang visar de ju sin uppskattning av varandra.
Det var bra att regeringen nämnde Norden först i sin deklaration. Det är där vi har vår naturliga gemenskap, vår bas för att agera i EU och globalt.
Inför globala förändringar – läs Kina – och det som sker i Ryssland, och söder men även i norr om Medelhavet, gäller det mer än för ett par år sedan att trygga vår del av världen.