Såg ni bilderna från julafton när kronprinsessan Victoria tagit man och barn med sig för att visa sin uppskattning och uppvakta med pepparkakor hos helgarbetande poliser? En fin gest som säkert bidrar ytterligare något till att stärka hovets ställning som en enande och samhällstillvänd institution som trots sina ålderdomliga rötter ligger väl i fas med tiden.
Men jag tror inte att alla såg initiativet med samma ogrumlade glädje. Jag kan föreställa mig att statsminister Stefan Löfven, som har ett alltmer problematiskt förhållande med medborgarna, krängde av både avund och harm inför bilderna. Varför tänkte inte jag på det där?
Men jag är inte säker på att ett statsministerbesök på julafton hade känts som ett lika äkta och otvunget evenemang.
Kung Carl XVI Gustaf höll dessutom sitt årliga jultal där han lyckades tala om problem, utmaningar och möjligheter för Sverige – som oron för våld och kriminalitet – på ett betydligt mer sammanhängande sätt än Stefan Löfven lyckades med hos Agenda för några veckor sedan. Till detta bidrog säkert att kungen inte ansåg sig behöva dimma, ursäkter, fingerpekande och undanflykter när han skulle beskriva tillståndet i riket.
Medan förtroendet för kungen och hovet ökar, så minskar det för Stefan Löfven och Socialdemokraterna i synnerhet och partipolitiken i allmänhet. Det går överhuvudtaget illa för de partier som står bakom Januariöverenskommelsen (Jöken), det vill säga S, MP, C och L.
Det är egentligen inte så konstigt. Medan kungen och hovet visat sig kapabla att anpassa sig till att verka i en ny tid under nya villkor så har partipolitiken under två mandatperioder visat att den inte klarar av att under nya villkor (SD:s framväxt) hantera parlamentarismen på ett vettigt och för väljarna begripligt sätt. Under förra mandatperioden hade vi den förfärliga Decemberöverenskommelsen, som innebar att den borgerliga oppositionen lade sig platt så länge S/MP-regeringen fick med sig även Vänsterpartiet. Sällan har väl ett politiskt block så bidragit till sin egen förstörelse, som den borgerliga Alliansen då gjorde.
Denna mandatperiod har vi Jöken. En socialistisk regering trots en kraftig ickesocialistisk majoritet, som bygger på en överenskommelse om politik som regeringen till stor del inte ställer sig bakom. På så sätt försöker de folkvalda ogiltigförklara sisådär en femtedel av folkets röster.
Från min utgångspunkt är det konstigaste som hänt att väljarnas förtroende för (somliga) partiledare inte har rasat ännu mer än vad som är fallet.