I slutet av förra veckan deltog jag på Kulturtinget, själva tankearbetet inför skrivandet av den nya regionala kulturplanen. I akt och mening att göra kulturen tillgänglig för fler, ge olika sorters kultur bättre förutsättningar att växa och utvecklas, finns mycket att göra.
Gotlands kulturförbund?
En spännande idé som kom upp, som jag hoppas blir verklighet är idén om ett ”Gotlands kulturförbund” (i stil med Gotlands idrottsförbund), så att kulturen får en starkare röst. Det behövs!
I en av gruppdiskussionerna jag deltog i, lyftes barnens tillgång till kultur. Det finns till exempel en uppriktig önskan från gotländska konstnärer att fler barn ska besöka Öppna Ateljéer.
Jag hoppas att många föräldrar tar den öppna handen och passar på att ta med barnen under vårens omgång av Öppna Ateljéer. Det ska böjas i tid, heter det ju, och här på Gotland har vi en fantastisk konstskatt att njuta och inspireras av.
I ständig opposition
Bison skrev om Socialdemokraterna i sin krönika den 11 februari, om ett parti han inte känner igen. Där ”man är sig själv närmast” och trängs i mittfåran. Det är en beskrivning som jag inte är beredd att skriva under på.
Däremot är det en beskrivning som engagerar. Socialdemokraterna är och förblir ett arbetareparti, i ständig opposition mot allehanda orättvisor.
Om vi socialdemokrater av idag uppfattas som egoistiska och som att ha glömt de svaga, finns det all anledning att framgent vara ännu tydligare med vad vi menar med vår politik.
Dock väcker Bisons beskrivning också min nyfikenhet. Vad menas med påståendet: ”i den gemenskapen finns ingen plats för de svaga”? På vilket sätt kommer ”de svaga” i kläm i socialdemokratisk politik? Allt vi socialdemokrater gör syftar till att bygga ett samhälle så starkt att vi har råd att ta hand om varandra, oavsett individuella förutsättningar.
Flata moderater
Lena Celion (M) är orolig för att moderaterna lokalt får sota för regeringens flathet i färjefrågan. Konstigt vore det väl annars. Färjefrågan är den enskilt viktigaste frågan för Gotland.
Att moderaterna på andra sidan havet inte har förstått det är minst sagt beklagligt. Särskilt som gotlandsmoderaterna främst förespråkat internt arbete och velat tona ner gemensamma offentliga utspel. Nu skördas frukterna av moderaternas interna arbete och skörden är mager.
Särskilt provocerande blir hanteringen av färjefrågan när vi strax före årsskiftet märkte hur lättvindigt en miljard kronor (!) trollades fram av regeringen för att i fråga om skatteutjämningen få tyst på de rika, gnälliga kranskommunerna runt Stockholm.
Några hundra miljoner för att säkra infrastruktur är tydligen avsevärt svårare att trolla fram. Högst oklart varför.