Bara en procent av kulturens kostnader kommer från sponsring.
Vem är förvånad? Ja, bland andra jag. Visst verkade kulturministerns (M) och andras förhoppningar att näringslivet skulle ersätta en hel del av de offentliga insatserna för kultur vara överdrivna. Men nog trodde jag att de grundade sig på något mer än borgerligt önsketänkande.
Numera har vi en myndighet för kulturanalys. Dessbättre är det inte själva kulturen som ska analyseras, uppdraget är att ”utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet.”
Det är den myndigheten som i en omvärldsanalys påtalat sponsringens ringa omfattning. Den har ökat men från en mycket låg nivå och andra former av finansiering, till exempel privata konstgallerier och direkta gåvor är större.
Även på Gotland har stora förhoppningar om sponsorkontrakt kommit på skam. De lite större företagen på ön räcker helt enkelt inte till för att sponsra medeltidsvecka, teatersatsningar, Öppna ateljéer och andra större arrangemang samtidigt som en lång rad sportevenemang jagar samma finansiärer. Av den totala sponsringen i landet går cirka 73 procent till idrott, 14 procent till social sponsring och 13 procent till kultur enligt Institutet för reklam- och mediestatistik.
Det görs många bra insatser från företag. Inte minst mindre arrangemang stöttas ofta av den lokala livsmedelsbutiken eller byggföretaget i socknen. Men någon stadig finansiering rör det sig sällan om. Som omvärldsrapporten visar blir det lätt en ond cirkel. För att få finansiering från näringslivet krävs en stabil grundfinansiering i botten. Och det är just den man inte lyckas uppnå.
– Att attrahera privata medel är inte gratis, säger utredaren Karolina Windell.
Rapporten visar också att olika kulturyttringar har helt olika förutsättningar för sponsring. Den nyskapande, experimentella och smala kulturen har svårare att hitta finansieringslösningar ihop med näringslivet. Välbesökta kulturinstitutioner med väletablerade varumärken har störst möjligheter.
Det hänger samman med att kulturen används till något annat, som en snygg inramning till annan verksamhet, större intäkter eller friskvård. En sådan instrumentell syn på kultur behöver inte alltid vara fel men den får aldrig vara grunden för samhällets kultursyn. Kulturen har sitt värde utan att vara bra för någonting annat alls.
Sedan tiden före de första dansstegen på savannen och spåren efter en sotig pinne på en grottvägg har mänskligheten ägnat sig åt kultur. Det är djupt mänskligt.
Sponsring, att kultur köps för att åstadkomma något annat, kan aldrig bli annat än en marginell kulturfinansiering.