Kulturlivet en del av välfärden
Nu Leif Pagrotsky (s) är det dags att sätta fart för att skapa det myllrande kulturliv som är ett led i att återupprätta välfärden, tycker Lennart Lindgren.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Strategiskt bra eftersom Pagrotsky är ett lokomotiv att dra det långa kulturtågsättet. Uppskattad i kulturkretsar efter sin engagerade tid som kulturminister, då han stolt drev svensk musik och design ut i världen. Svensk kultur spelade då roller på den internationella scenen.
Palme som kulturminister
Socialdemokratisk kulturpolitik har ett ärorikt förflutet. Den som började med en engagerad kulturminister som hette Olof Palme i slutet av 60-talet. Som mynnade ut i 1974-års kulturpolitik, som varit styrande fram till nu. Inget enskilt politikområde har varit så stabilt genom åren.
Palme byggde på sin tid upp en unik relation med kultursverige. Hade alltid tid att träffa kulturpersonligheter på besök. Deltog i diskussioner. Satt i tidiga tv-soffor för att diskutera kultur och dess betydelse för människorna. Han fann tidigt att kulturen distribuerades ojämlikt. En lång rad åtgärder vidtogs för att föra ut kulturen till såväl arbetsplatser som finrum. Redan då inrättades Kulturrådet, en märklig hybrid av statlig utredning och policyorgan för att utveckla kulturen brett i landet.
Rådet var sammansatt av tongivande kulturarbetare som författarna PO Enquist och Ragnar Thoursie, konstnärerna Elisabeth Hermodsson och Gunilla Palmstierna-Weiss. Ordförande var rektorn vid socialhögskolan i Lund, Paul Lindblom.
Radikala kulturpolitiker
Ett radikalt och engagerat gäng som omedelbart fick kritik från högerhåll i riksdagen för sin vänsterinriktning. Palme konstaterade att om man i kulturlivet skulle få tag på en konservativt inriktad person räcker det inte med att kasta ut en varp (som högermannen Nordstrandh föreslagit) utan man måste använda en djupgående trål för att lyckas. Frågan är om inte detta gäller än idag.
Ack ja, det är lätt att bli nostalgisk. Men nu gäller det framtiden för kulturen. Den politik som klubbats igenom känns mera som en gäspning. Sätter knappast igång den myllrande kultur som Sverige skulle behöva.
Bara det faktum att alliansen plockat bort ett av de viktigaste målen i den tidigare kulturpolitiken, den att bekämpa kommersialiseringens negativa effekter i samhället, säger det mesta om vad som nu ligger framför oss. Marknaden bjuds nu in på kulturscenen.
Men kultur är inte marknad. Kultur är livslust och att människor skall hitta sig själva för att växa. Marknaden har andra och kortsiktiga mål. Kulturens inneboende kraft till förändring och utveckling genom att pröva, experimentera, provocera, hotar att strypas. Se bara på den folkpartistyrda kulturnämnden i Stockholm som i dagarna på ett uppseendeväckande sätt stryper bidragen till de fria teatrarna. Nu skall det istället utgå bonus i takt med publiktillströmningen. Näringslivets bonusar tränger in även på kulturfältet. Huvaligen!
Nu Pagrotsky, dags att sätta fart för att skapa det myllrande kulturliv som är ett led i att återupprätta välfärden. En del av den kommande valrörelsen, alltså.