Det finns två sorters kultur. Den ena stöds av stat och kommun och det är den man oftast menar när man talar om ”kultur”.
Den andra lever ändå. Så har det alltid varit. De stora konstnärerna och musikerna har underhållits av kungar och furstar. Medan folket har dansat och sjungit och målat sina stugväggar efter eget skön.
Kultur- och fritidsförvaltningen arbetar återigen med en regional kulturplan. Det är så självklart att det inte ens sägs ut att den sysslar med den professionella kulturen, den som får bidrag från stat och kommun. Kulturrådets pengar skall fördelas till alla som arbetar med konst, musik, dans, teater, museer och bibliotek. Allt sånt skall göras mer tillgängligt för barn och för funktionshindrade, och man vill främja samverkan mellan kulturaktörer.
Bland de kulturpolitiska målen nämns ”Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas”. För mig sammanfattas i de orden all den kultur som lever och utvecklas utan statliga och kommunala pengar. Nu på våren fagas ängena. Folk brygger dricke, och det bakas slagbröd på urgammalt sätt. Några lär sig ännu att sätta upp en troltäun eller att sätta upp en damastväv.
Kulturplanen har ett som jag tror nytt inslag. Hemslöjdsfrämjande verksamhet finns med som ett viktigt kulturarv. Förhoppningsvis kommer den att lyftas fram genom att Hemslöjden återvänder till innerstan – till Konstmuseets lokaler.
Läser man tidningarnas referat från hembygdsföreningarnas årsmöten blir man djupt imponerad av allt det frivilliga arbete som läggs ner, allt engagemang som finns för att bevara just det som är vårt eget kulturarv. Folk rustar upp kvarnar, lägger stainvastar, dukar till gammaldags kaffekalas, växtfärgar på stranden, renoverar en fiskebod. Det är allt detta ideella arbete som gör att Gotland idag är en levande miljö med mycket att bjuda en besökare.
Behöver den lokala kulturen ”främjas ” på något sätt? Det handlar inte om pengar, mer om en medvetenhet bland politiker och andra styrande om vad som gör Gotland unikt, inte bättre än andra, men annorlunda. Kanske är det sånt som kallas ”samverkan mellan kulturaktörer”.
De professionella och de idella stimulerar varandra. ”Akti jär mair än makti” heter det på gutamål. ”Vad skönt du tänkt, vad du i kärlek vill…” skrev skalden Esaias Tegnér.