Det kan tyckas vara en udda ståndpunkt från borgerliga politiker, att rikta anklagelser mot klassiska verk för att inte ha haft kvotering som utgångspunkt. Men så är också ammunitionen socialdemokratisk. Det är betänkandet "Plats på scen" ett beställningsjobb från förra kulturministern Marita Ulvskog, som ligger som grund för den politiska offensiven. Bland annat kräver man att minst 40 procent av alla verk som uppförs skall ha kvinnliga upphovsmän.
Det är absurda saker man nu tar sig för, och reaktioner inom kultursektorn saknas inte. Svensk scenkonst, som är branschorganisationen för arbetsgivare inom teatern, påpekar att det nu finns sammanlagt 2500 sidor text från olika kommittéer som under de senaste åren tagit sig för att ha synpunkter på teaterlivet. Skulle de förslagen bli verklighet finns det anledning att frukta "...den betydande inskränkning i den hävdvunna konstnärliga friheten som kan bli effekten" Och vällovligt nog deklarerar Svensk scenkonst att man betraktar det som sin uppgift att "särskilt lyfta fram och diskutera denna aspekt på de föreliggande förslagen" i den nu senaste dumheten.
Man kommer med andra ord att vägra lägga sig platt, väl medveten om att reaktionerna i andra remissvar varit av samma art som den egna.
Alla dessa kommer att få kämpa mot en borglig kulturminister, precis en sådan man trodde skulle vara den som fredade kulturen mot sådana här påfund. Men icke. Den konstnärliga friheten är underordnad föreställningen om en "könsmaktsordning", en hållning så extrem att till och med den förra regeringen försiktigt distanserade sig från den under sin sista tid.
Är det så här illa beställt med styrningen i kulturdepartementet? Tidigare var man så undfallande mot finansministerns pekpinnar att kulturministern själv beskrev sitt fögderi som en förgrening av näringsdepartementet (!). Är den interna ställningen i regeringen så svag att det är jämställdhetsministern som nu har knäppt med fingrarna och på samma sätt fått Adelsohn Liljeroth att lydigt hoppa?
En annan tanke är ju att detta är en bekräftelse på vad som så ofta påstås, att kulturen är konstant nedprioriterad på den borgerliga agendan. Där tar man av ren slentrian och viftar med ett socialdemokratiskt dokument för att man inte haft fantasi eller ideologisk energi att komma med något eget.
I båda fallen är det helt enkelt bedrövligt. Man har rätt att förvänta sig mer än så här av borgerlig kulturpolitik anno 2007.