Kulturrevolution i miljöpartiet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För det är naturligtvis inte så att de båda råkar ha genomgått exakt samma intellektuella omprövningsprocess under precis samma period. Det handlar om en gemensam partiintern strategi i vilken miljöpartiet som helhet skall fås att svänga i EU-frågan, eller åtminstone fås att förhålla sig politiskt "fredligt". Då båda språkrören har väntat in det tillfälle som synts lämpligast för att processen skall sluta lyckligt, det vill säga med dem själva sittandes i en koalitionsregering med socialdemokraterna.
Enligt en rundringning som Ekot gjort väger det ganska jämt mellan ja- och nejsägare i partistyrelsen. Men frågan är hur läget är i medlemskåren i övrigt. EU-motståndet är ingen given hållning för en miljövän, men har ändå kommit att bli en identitetsfråga för många miljöpartister. För de flesta, till och med.
Och en annan hållning starkt kopplad till självuppfattningen är känslan av att tillhöra en rebellrörelse som utmanar etablissemanget och ifrågasätter den rådande ordningen. Inte heller det är något givet för en miljövän, men den miljöpartistiska partitraditionen har nu kommit att bli sådan.
Därför är partitoppens strävan att bli ett gångbart regeringsalternativ provocerande i sig. Att nu ställa EU-frågan på sin spets är på något sätt att ställa hela miljöpartiet på sin spets.
Socialdemokraterna står förstås ivrigt och väntar. De behöver sitt regeringsunderlag. Men det är långt ifrån säkert att de båda språkrören lyckas i sin strävan att omforma partiet. Vad de åtminstone kommer att kunna räkna med är i alla fall att betraktas som ministerfähiga själva. Eriksson och Wetterstrand kan, även om partiet förblir EU-motsträvigt, kunna lyftas fram som pålitliga regeringsledamöter. Deras omsvängning räcker för att Mona Sahlin ska tycka att hon har fog att kvalitetsmärka dem oavsett vad de borgerliga anför.
Det är politik när det verkligen gäller. Frågan är bara vad de miljöpartistiska gräsrötterna tycker om det. De flesta är nog inte dummare än att de ser cynismen i sina språkrörs agerande, något som skär sig skarpt mot det förmodade sättet för en miljöpartist att tänka och bete sig.
Den process som nu kommer ta vid inom partiet kan bli rejält omtumlande. Det handlar lika mycket om en kulturfråga som en sakfråga.