Skattefinansierade, fristående skolor har revolutionerat grund- och gymnasieutbildningen: Programmen har blivit fler. Barnen är inte längre bundna till föräldrarnas postnummerområde.
Till friskolereformens varmaste anhängare hör liberaler. I flera år har Folkpartiet pratat om klassresor som börjar i klassrummet. Därutöver har utbildningsminister Jan Björklund varit drivande i utvecklingen mot en skola med eleven i fokus.
När Björklund plötsligt gör ett utfall mot kortsiktigt ägande, finns anledning att ifrågasätta utspelet. Har Folkpartiet sent omsider insett att finansiärer brukar förvänta sig någon form av avkastning? Har man först nu förstått att friskolor både förstärker och bryter segregation?
Utbildningsministern vill naturligtvis göra ett avtryck i diskussionen om ägandeformer i välfärden. Och när tillståndet att driva en skola i Malmö säljs på Blocket, måste ansvarigt statsråd reagera. Däremot borde Jan Björklund ha stannat vid en sådan reaktion. I stället fastnar han i ett olyckligt resonemang om hur många år ett företag måste förbinda sig att driva en skola.
Flera grund- och gymnasieskolor har allvarliga problem. Alltför många elever presterar alltför svaga resultat. Samtidigt finns ingen anledning att göra generella utfall mot just friskolor.
Sverige har mer än 1 000 fristående skolor. Var fjärde gymnasist får sin utbildning i en friskola. Om ägarna enbart var ute efter kortsiktiga vinster, skulle koncerner som Academedia och Kunskapsskolan inte blivit så framgångsrika.
De största utmaningarna hittas snarast i den kommunala skolformen. Frågan om kvalitet i skolan kan inte reduceras till en diskussion om ägandeformer. Här har Folkpartiet liberalerna ett särskilt ansvar.