Först utarmas den en gång starka offentliga sektorn genom nedskärningar och genom att kommunalpolitiker och tjänstemän glömmer sitt uppdrag och leker privatföretagare med "kunder". Sedan kommer snabba långtgående privatiseringar.
Folk börjar få nog nu. Då sätts starka krafter i rörelse för att svenska folket ska ändra sin kritiska inställning till vinstuttag ur skattefinansierad verksamhet. Mängder av länder har faktiskt förbud mot detta.
LO föreslår vinsttak. Socialdemokratins partistyrelse går emot och föreslår öppna räkenskapsböcker och kvalitetskontroll. Insyn är förstås utmärkt, om den nu mot förmodan skulle gå att upprätta. Men när är kvalitén tillräcklig?
Den följdfråga som inställer sig är vem som ska ta på sig uppgiften att säga: Kära åldringar ni har det alldeles tillräckligt bra nu. Lite mer tacksamhet vore passande. Skattepengarna ska nu gå till spekulanternas vinster.
Eller: Nu är det verkligen nog med kvalité i skolan. Det behövs inte fler böcker till skolbiblioteken (om de överhuvudtaget finns), Varken fler lärare eller högre lärarlöner. Nu måste vinsterna få sitt. Så mycket samhällskunskap har ni väl lärt er.
Detta framstår som verklighetsfrämmande skrivbordkonstruktioner för att fåfängt försöka blidka ett näringsliv man sedan länge backat för. Hyckleri.
Med kinder blossande av nypåkommen feministisk iver förfasar man sig i Dagens Nyheter över att vinster endast tillåts i mansdominerade verksamheter.
Som om inte spekulationskapitalet inom vård och skola är mansdominerat.
Den borgerliga desperationen över opinionsläget blir tydlig när krönikören Åsa Moberg i samma tidning hävdar att kritiker mot vinster i välfärden egentligen förespråkar låga kvinnolöner. Eller när chefredaktören påstår att Lena Sommestad varnat för kvinnligt företagande i allmänhet.
Vinstkritiken rörande välfärden kan förstås lätt leda över i kritik mot det vidgande gapet mellan vinst och löneandel inom hela näringslivet.
Är det den logiken som gör att borgerligheten tappar sansen?