Politiskt aktiva kvinnor som uppträder i internationella sammanhang imponerar ofta. Särskilt kvinnliga ledare från länder där kvinnorepresentationen är låg, och de är dessvärre inte ovanliga, uppvisar ofta en klokhet och kunskap som fått mig att känna mig rätt enkel.
Det handlar om kvinnor som man helt enkelt inte kunnat gå förbi, som i kraft av sin briljans uppnått sina positioner trots sitt kön.
Jag tänker bland annat på den unga ANC-kvinna jag mötte på en fredskonferens. Hon höll ett lysande tal. Klart och skarpt analyserade hon det politiska läget i Sydafrika och omvärlden. Jag nästan längtade efter att få ge mitt högljudda bifall tills hon avslutade med att lösningen måste sökas i våld. Så jag satt där tyst, utan att ens kunna applådera ett av de bästa tal jag hört.
Eller den italienska talman som vänligt tog emot vår tvåkönade svenska delegation och med naturlig auktoritet konstaterade att hon alltid ansett att ett lands civilisationsgrad kan avläsas i andelen kvinnor i beslutande församlingar.
Amina Hughes träffade jag i Zimbabwe när det ännu var ett land av hopp och framsteg med god tillväxt och en spirande pressfrihet. Hon skötte transportministeriet i många år men har aldrig blivit mer än biträdande minister. Hon var ju både kvinna och färgad. Henne återsåg jag senare i Stockholm som ambassadör.
På ett antal internationella konferenser jag deltagit i har talarlistan bestått av en enda lång och uttråkande slipsparad. Då satt vi alltid och väntade på Gro, jag och kollegorna från de andra nordiska kvinnoförbunden. Vi visste att vi äntligen skulle få lyssna på ett begripligt och frimodigt tal med ett innehåll som inte uteslöt halva mänskligheten.
Den tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland har i likhet med före detta irländska presidenten Mary Robinsson valt att efter avslutad karriär i toppolitiken använda sin tid, kraft och sitt kontaktnät till att göra världen lite bättre. De var båda, tillsammans med dåvarande EU-kommissionären Margot Wallström, här när Almedalsveckan inleddes 2009.
Islands president Vigdís Finnbogadóttir fick i ett överfullt mötesrum i kinesiska Huairou i samband med FN:s kvinnokonferens 1995 frågan varför inte fler av de isländska kvinnorna röstade på henne i presidentvalet. Hennes svar var avväpnande klokt: -Har man dåligt självförtroende röstar man inte på den som är lik en själv.
Och så ordföranden i arbetsdomstolen i Schleswig-Holstein som kraftigt ökade andelen kvinnor genom att lägga vikt vid skolbetyg.
Och så …
Det är inte klokt så många briljanta kvinnor det finns i världen. Men verklig jämställdhet är det först när en medelmåttig kvinna har samma chanser som en medelmåttig man.