Häromdagen blev en normal färjeresa till Nynäshamn istället en riktig nostalgitripp. En nostalgitripp till en tid då Gotland upplevde några osannolikt expansiva år. Jag hade glädjen att träffa några tidigare arbetskamrater från arbetsförmedlingen som hade varit med då det verkligen begav sig.
Mötet gav mig anledning att borra lite djupare i deras berättelse om bakgrunden till rekryteringen av personal till LM Ericssons fabrik i Visby. Lokaliseringen av dåvarande LM Ericsson är bisarr, slumpmässig och minst sagt märklig.
Förlorat årtionde för Gotland
1950-talet hade varit ett förlorat årtionde för Gotland. Befolkningen hade sedan krigsslutet minskat från runt 60 000 till under 55 000. Prognoserna pekade på en fortsatt befolkningsminskning. Järnvägen hade just lagts ner och många gotlänningar hade fått flytta till fastlandet för att klara sin försörjning.
År 1960 befann sig dåvarande provinsialläkaren i Visby Bo Åkerrén, på uppdrag i Nigeria för Rädda Barnens räkning. I huvudstaden Lagos träffade han ingenjör Berndt Thisell, utsänd av LM Ericsson till Nigeria med försäljningsuppdrag. I ett möte där de båda herrarna träffades kastade Bo Åkerrén fram den djärva idén "varför inte förlägga en LM Ericsson-fabrik till Gotland. Där finns kvinnlig (?) arbetskraft, lediga lokaler och ett län som längtar efter arbetstillfällen." LM Ericsson var på väg att bli ett världsföretag och hade svårigheter att klara sin personalförsörjning.
När Thisell återvänt till Sverige och träffat koncernledningen utvecklade sig det hela mycket snabbt. Man tog kontakt med en grupp ledande gotlandspolitiker och tjänstemän.
LM Ericssons etablering i Visby
Några LM-direktörer besökte ön för sondering och sedermera förhandlingar om en etablering i Visby. Till en början blev det utbildning i lokaler på Länna och 1964 byggdes en ny stor fabrik, (nuvarande Flex-huset) som 1966 sysselsatte över 1 000 anställda. En makalös expansion på kort tid. Dåvarande landshövdingen Martin Wahlbäck var mäkta stolt över produkter från Gotland som nu spreds över hela världen.
Fabriksledningen behövde under uppbyggnadsperioden anställa ett visst antal personer varje månad. Mina arbetskamrater berättade vad det betydde för dåvarande arbetsförmedlingen. Istället för anvisningar till säsongsjobb på Gotland och ge flyttningsbidrag till jobb på fastlandet etablerades nu en helt ny arbetsform. Arbetsförmedlingen åkte ut och knackade dörr från norr till söder. Först träffande man kommunfolk i de dåvarande 14 småkommunerna. Fick tips på personer som kunde tänkas vara intresserade och lämpliga, men inte anmälda på arbetsförmedlingen. Kvinnor där barnen nu blivit stora och där de önskade få ett jobb och en egen inkomst.
Man träffade ungdomar, undersysselsatta småbrukare etcetera. De nya jobben för kvinnorna blev kanske en av de viktigaste åtgärderna på årtionden för kvinnornas frigörelse på Gotland. Man kan tänka sig stoltheten när de kom hem med sin första egna lön. Men som alltid, goda historier har ett slut. För några år sedan var denna över 40-åriga industriepok över på Gotland.