Kvitter, kvack och mikropolitik
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och dess prinsar är kristdemokraternas Göran Hägglund och SVT:s Mats Knutson - de kvittrar kvickt och personligt, utan att bli privata. Precis som man ska. Läsarna får insikt i Hägglunds nervositet och ministervardag. Knutson bjuder på dråpligheter som inte får plats i Sveriges största nyhetsprogram på tv.
Sociala medier har dömts ut av många som inleder - förmodat ironiskt - med att fråga vem vill egentligen läsa om vad folk äter till frukost?
På det kan man svara tillräckligt många för att Svensk Damtidning ska ha försörjt sig på (att delvis fantisera ihop) sådana historier i mer än 120 år. Människan är nyfiken och de sociala medierna ger skribenten möjlighet att dela med sig, men man bestämmer själv om vad. Det ger läsaren möjlighet att se något mer än bara ytan - i politikens fall mer än politikern.
Få tycker att partiprogram är jättespännande läsning, däremot att få det i portioner, smakfullt förpackat med en blandning av personlighet och stil gör det helt plötsligt lockande. Det är vad sociala medier gör för inrikespolitiken.
Sociala medier förändrar mer än bara vårt sätt att se på ledande politiker - det ger också snabbare utrymme för nya krafter. Gudrun Schyman var känd innan hon bloggade snärtigt eller dansade på fredagarna i en tv nära dig. Så var det i de sociala mediernas barndom - det var redan etablerade skribenter som blev de omskrivna, kända bloggarna. Men sociala medier kan göra mer än så.
Det finns flera exempel på människor som varit ganska okända men snabbt via bloggar eller mikrovarianter gjort sig kända - eller ökända. Det finns Blondinbella som är medlem i moderata ungdomsförbundet, men är mestadels opolitisk. Det är Expressens nya sociala medierredaktör Emanuel Karsten som aldrig fått jobbet om han inte twittrat effektivt som redaktör för mer okända dagen.se.
Det öppnar för nya politiker som twittrat snarare än gått på många möten. Som lärt sig kommunicera på annat sätt än i talarstol. Detta kan göra politiken mer spännande, men riskerar också att snuttifiera.
Sociala medier kan ibland framstå som frälsningen och ibland som hotet mot det djupa demokratiska samtalet. Sanningen ligger som vanligt någonstans mitt i. All kommunikation bygger på att det finns något att kommunicera, den sanning råder också i sociala medier och i valet 2010.