Det började redan med talmansvalet i oktober. När riksdagen skulle välja ny talman var plötsligt inte riksdagsledamoten Christina Höj Larsen (V) där. Hon behövde nämligen "både gå på toaletten och ta en kopp te". Nu röstade visserligen Sverigedemokraterna på Per Westerberg i talmansvalet, men hade partiet inte gjort det hade Höj Larsens tid för sig själv kostat oppositionen segern i omröstningen.
Sedan dess har cirkusen fortsatt. Det trycks på fel knappar, tittas på fel personer och skylls på tekniken. Förstaplatsen i nonchalansligan innehas än så länge av Lars Ohly som istället för att närvara vid omröstningen om höjda avgifter på Öresundsbron bestämde sig för att julhandla. Ledamöternas frånvaro, slarv och ansvarslöshet har flera gånger lett till oväntade beslut i kammaren.
Just frånvaron brukar hanteras av riksdagspartiernas kvittningssystem, där frånvaro hos det ena blocket kvittas mot frånvaro i det andra blocket. Men det är uppenbart att det inte längre fungerar. Dels därför att Sverigedemokraterna inte ingår, dels därför partiernas gruppledare uppenbarligen inte har kontroll över utkvittade ledamöter.
De här pajaskonsterna är inte värdiga riksdagen, symbolen för vårt demokratiska statsskick. Och lite rappare kvittningsregler kommer inte att bringa ordning i cirkusen. Den förändrade parlamentariska situationen har blottlagt de problem som finns inbyggda i riksdagsstrukturen.
Sveriges riksdag - och i förlängningen det politiska livet - skulle må bra av både färre voteringsdagar och färre ledamöter. Det senare därför att en skarpare konkurrens om riksdagsplatserna ger mer profilerade politiker. Många av dagens 349 ledamöter är förfärande anonyma. Jämfört med Folketinget i Danmark med 179 ledamöter och Stortinget i Norge med 169 ledamöter är Sveriges riksdag uppenbart överbefolkad. Och att Sverige har fler invånare förklarar bara en del av skillnaden. Det går betydligt fler personer per ledamot i våra skandinaviska grannländer.
Omröstningstillfällena så. De kan tyckas vara småsaker, men redan i dag har riksdagens ledamöter svårt att närvara vid alla omröstningar. Redan vid ett oförändrat antal ledamöter vore det därför på sin plats med färre omröstningstillfällen i riksdagen. Om antalet ledamöter skulle minska blir en sådan reform än mer aktuell för att inte närvaroproblemen ska bestå.
Alla 349 ledamöter anser säkert att de platsar i riksdagen och utan tvekan har de alla goda egenskaper. Men medborgarna har rätt att företrädas av personer som tar sitt ämbete på allvar. Att välja julklappshandel framför närvaro i kammaren, att skylla ifrån sig när man röstat fel är inte ett bevis på detta.