Vem har inte någon gång ansett sig ha fått ett felaktigt betyg? Antingen det var religionsläraren som inte brydde sig om hur aktiv man var på lektionerna eller matteläraren som inte tog tillräcklig hänsyn till provresultaten. Känslan av att ha blivit felbehandlad kan leva kvar länge i minnet.
Det är därför inte så konstigt att många först reagerade positivt på betänkandet Riktiga betyg är bättre än höga betyg - Förslag till omprövning av betyg (SOU 2010:96), som i onsdags överlämnades till utbildningsminister Jan Björklund. Men det är en ryggmärgsreflex som bortser från verkligheten som den ser ut för lärare och elever.
Visst förekommer det att betyg sätts felaktigt, men det är inte ett av skolans större bekymmer. Det är inte heller det gigantiska hot mot elevernas rättssäkerhet som vissa vill få det till. Och att försöka rätta till en betygsättning som egentligen inte är särskilt trasig skulle leda till en byråkratisering av läraryrket. För om ett betyg ska kunna överklagas, måste det finnas underlag att åberopa. Det skulle i praktiken innebära att lärare efter varje lektionstillfälle skulle vara tvungna att dokumentera lektionen, alternativt att all undervisning filmas. Det är ju inte bara prov och uppsatser som ligger till grund för betygssättningen.
Lärarens vardag tyngs redan nu av arbetsuppgifter som har mycket litet med undervisningen att göra. Mer av den varan är inte önskvärt. Och för de elever som trots allt känner sig felbedömda finns både högskoleprovet och en möjlighet att tentera ämnen i efterhand.