Lagandan större än sporten
Foto: Jae C. Hong
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ändå satt jag där den tolfte februari, mitt i natten, och såg invigningen av vinter-OS. Den barrikad jag byggt upp mot vinterspelens hysteri rasade samman illa kvickt. Plötsligt var jag en av dem. Jag visste att jag skulle följa ishockeyn, som är en vintersport som jag faktiskt uppskattar med den fart och dramatik som erbjuds. Men inte trodde jag att jag skulle bli en av dem som bosatte sig framför tv:n för att få fälla glädjetårar till det manliga stafettlagets fantastiska insats, eller för att få se Anja Pärson flyga.
Det är fascinerande egentligen, hur tillvaron kan stanna till för ett evenemang som detta. Åtminstone är det vad vi tror. Vi lägger vardagen åt sidan för att se män och kvinnor tävla i tajta spandexdressar, och för att se vuxna människor svepa fram över isen med sina kvastar. För en stund glömmer vi läxor och hemarbete och det bildas vakuum i den delen av huvudet som vanligtvis säger åt oss att stänga av tv:n och göra nytta, med förutsättning att man över huvud taget fått det privilegiet det vill säga. Bra jobbat, evolutionen!
Samtidigt är vinter-OS så mycket mer än spandexdressar och kvastar. Det är en nationell fest i ett internationellt sammanhang. Aldrig är vi så storsvenska som under ett tävlingssammanhang likt OS. Vid en seger är det inte endast den enskilda individen som vinner, utan hela landet. Jag kan inte avgöra om jag tycker det är rätt eller fel, men det finns det en viss korrupt tjusning i det hela. Frågan är bara varför Sverige i sådana fall inte tar på sig ett nederlag, istället för att låta förloraren smädas och utbuas av media och fanatiker.
Det är en sport i sig, att klara av den press som man utsätts för under en tävling, av både sig själv och av publiken. Jag undrar om Anja Pärsons bronsmedalj hade blivit lika uppskattad om hon inte skadat sig dagen innan. Bronsmedaljen blev en bragdmedalj, och visst är det en bragd att ta brons i OS? Med eller utan skada. Självklart ska ribban läggas högt, men vi måste samtidigt undvika det storhetsvansinne som har en tendens att förstöra. Se bara hur det gick för Helena Jonsson, och hela den svenska insatsen i sommar-OS 2008.
Jag vet inte vad som fick mig, med mitt frånvarande intresse för vintersport, att slaviskt följa OS. Vad var det som gjorde att jag låg vaken klockan fyra på natten för att se damerna ro hem OS-guldet i curling? Jag som, efter flera ärliga försök, fortfarande har samma försummade kunskap inom sporten.
Jag vill inte påstå att det var av patriotiska skäl, inte heller för att sporten intresserar mig. Kanske beror det på lagandan. För fotbollsspelare som jag är finns det alltid en lagkänsla inom mig som gör mig extra taggad när det kommer till grupprestationer. Kanske man kan se hela OS som en gemensam bedrift i sig? Och kanske är den inkonsekventa kombinationen av kyla och svett något som förenar mer än vintersporten. Någonstans möts den mentala kylan och den fysiska svetten, precis som jag på något plan mött vinter-OS.