LIBERAL KOMMENTAR
Europas rikare länder håller på att lacka ur. På många håll sitter det numera tiggare i vart och vartannat gathörn och det sticker i ögonen.
Inte för att de förbipasserande känner med de nödställda, som ofta är fattiga romer från Rumänien.
Utan för att den globala medelklassen anser sig ha rätt att slippa exponeras för brutal fattigdom på vägen till badstranden.
I början av sommaren hittades fastskruvade metallspikar på marken utanför ett flerfamiljshus i London. Syftet var att hindra hemlösa från att sova vid porten.
I Danmark är det olagligt för kommuner och offentligt stödda organisationer att hjälpa människor utan danska personnummer.
I Köpenhamn har polisen aktivt börjat söka upp EU-medborgare som tigger eller sover utomhus, varpå de bötfälls för ”störande av allmän ordning”.
Förhoppningen är att det ska spridas ett rykte om att Danmark är ett dåligt ”tiggarland”, så att fattiga EU-medborgare söker sig till andra länder.
Ännu längre har utvecklingen gått i Norge, som nyligen klubbade igenom att kommuner får införa lokala tiggeriförbud, och nästa år kan det bli aktuellt med ett nationellt förbud.
Gemensamt för initiativen är att de utgår ifrån de potentiella givarnas situation, inte från tiggarnas, vilket gör att det är lätt att få intrycket att tiggeri är ett beteendeproblem, inte ett fattigdomsproblem.
Men eftersom fattigdom inte kan lagstiftas bort, gäller samma sak för tiggeri.
Det är skamligt att flera EU-länder försöker bolla tiggarna mellan sig, i stället för att stödja de mest utsatta medborgarna i EU, exempelvis genom att sätta ännu större press på Rumänien och framför allt genom att inte försöka lagstifta bort dem.
För att kunna tänka så måste vi dock först erkänna att det egentliga problemet är att människors tvingas tigga. Inte att vi andra tvingas se på.
Susanne Nyström