En och annan kommentator har vågat utmana ödet och utropa en rödgrön regering till hösten. Det har annars varit ont om uttalanden av det slaget efter Sören Holmbergs miss 2007 när han kallade regeringen Reinfeldt ”rökt”. Kloka bedömare ligger lågt. Hela sommaren finns kvar att göra utspel, begå misstag och tappa kampvilja.
Opinionsinstitutens undersökningar ger inga upplysningar om hur det kommer att gå på Gotland. Även om gotlänningar finns med bland de tillfrågade är de så får att det inte skulle gå att dra några generella slutsatser av deras svar.
På riksplanet kommer Alliansen att jaga oppositionen, framförallt S-ledaren Stefan Löfven, med krav på ett färdigt regeringsalternativ. Här på ön vet vi redan att Allianspartierna till skillnad från tidigare val inte gör gemensam sak.
Socialdemokraternas 24,4 procent i EU-valet är inte imponerande även om siffrorna var något högre på Gotland. Med 35,3 procent i den stora SCB-mätningen är läget betydligt ljusare men partiet kan långt ifrån slappna av och mindre mätningar har visat lägre siffror.
Bland annat måste de unga vinnas som Jonas Bergström skrev här på sidan i fredags. Där är de många unga S-kandidaterna en tillgång som behöver synas mer. Den stora S-fördelen är en bred valorganisation som nu är testad och väloljad och där humöret verkar gott. Slipper de gotländska valarbetarna parera centrala utspel som slår snett håller de säkert sträckan ut.
Vänsterpartiets lokala problem är att så mycket hänger på en person. Brittis Bentzler är allmänt respekterad och en av Gotlands mest rutinerade politiker men resten märker vi inte så mycket av.
Miljöpartiet har medvind och kan räkna med hårdhänt granskning framöver. Att hävda att de överhuvudtaget inte granskats hittills är däremot fel, de har funnits i både riksdag och fullmäktige så länge att de inte haft någon särställning som nykomlingar på bra många år.
Det blir svårt att skrämmas med både miljöpartiet och vänstern även om borgerliga partier och kommentatorer kommer att göra sitt bästa.
FI:s försök att ta sig in i fullmäktige i höst bär knappast frukt. Ambitionen är det inget fel på, inte den feministiska utgångspunkten heller.
Men att bygga en kommunal politik på tre månader närmar sig det omöjligas gräns. VA-planer, skolorganisation och parkeringsavgifter kan tveklöst analyseras ur feministiskt perspektiv men det tar tid och kräver mycket bakgrundskunskap som partier med plats i fullmäktige redan byggt upp. I ett stort parti går det att dela på ärendena, med ett mandat blir det tufft att ta ställning hela tiden. Att bara läsa in och vid behov komplettera allt underlag är ett stort jobb för en fritidspolitiker.
Samspelet mellan de rödgröna har givetvis svårigheter men de stora knäckfrågorna ligger inte på kommunal nivå. Lokalpolitiken ger dessutom ett större spelrum för att lösning genom uppgörelser med andra partikonstellationer eftersom ingen regeringskris hotar.
Ska Gotland äntligen bryta raden av ständiga partibyten hänger det på att de rödgröna partierna orkar hela vägen till september.