Svenska kommuner är mästerliga på att hitta upplägg som går emot intentionerna med de regler och målsättningar som gäller på vissa områden. Exempelvis var kommunala bolag notoriska användare av de så kallade räntesnurror som gjorde att pengar som borde skattas hölls borta från den offentliga plånboken. Dagens samhälle (nr 5 2014) visar nu att kommunerna även ligger i fiffighetens framkant vad gäller återvinningen.
Växande sopberg har länge varit ett stort problem i hela världen. Bland annat Sverige har som tydlig målsättning att minska mängden sopor. EU:s avfallsdirektiv, som infördes i svensk lagstiftning redan 2011, säger att vi ska arbeta för ett samhälle där resurserna används så att så lite avfall som möjligt uppstår.
Dagens samhälles granskning visar dock att kommunerna i verkligheten agerar efter en helt annan princip – vinstmaximering. Återvinning ger inga direkta vinster men det gör energiproduktion. Som av en händelse är även det något många kommuner ägnar sig åt.
Enligt granskningen har kommunala energibolag investerat miljardbelopp i nya avfallsförbränningspannor de senaste tio åren och till år 2020 beräknas kapaciteten öka med upp till 30 procent. Sverige importerar stora mängder avfall från andra länder för att bränna i pannorna, men det räcker inte. Även det egna sopberget eldas.
Att det förekommer rent fusk är dokumenterat men ofta väldigt svårt att komma åt och de allra flesta fallen lär aldrig nå offentligheten. Men bland annat avfallsbolaget Sita har blandat in sorterat avfall åt Sollentuna Energi.
Kommunerna har monopol på den hushållsnära avfallshanteringen. De tar betalt av invånarna för att ta hand om avfallet och tvingar normalt sett folk att sortera sitt avfall. Allt i återvinningens och miljöns förlovade namn.
Att det finns kommuner som till och med eldar upp det sorterade avfallet, vilket säkerligen sker oftare än vad som är känt, är en skandal och ett hån mot invånarna. Men att kommunerna visar upp en prioritering offentligt och en annan bakom kulisserna är också skadligt. Det riskerar att allvarligt undergräva förtroendet för den kommunala verksamheten i allmänhet.
Den omfattande sopförbränningen aktualiserar också frågan om hur kommunerna hanterar sitt monopol. När avfallet har blivit en resurs som kommunen använder i vinstdrivande verksamhet bör det debatteras vad man tvingar invånarna att betala för att bli av med det.
Det ärligaste vore förstås att använda vinsterna från sopförbränningen till att minska kostnaderna för hushållens avfallshantering – de står ju för råvaran. Men det skulle å andra sidan uppmuntra oss att producera alltmer avfall.
Att kommunerna inte har förmått att balansera rätt på denna knivsegg är uppenbart. Återvinningen har minskat ända sedan 2008. Däremot har mängden sopor i Sverige ökat och sopförbränningen likaså.
Det duger inte. Svenskarna förtjänar bättre än en sophantering som mest liknar skräp.