Lägre löner är inte lösningen
Många låglöneanställda har heltidslöner från 16?000-20?000 kronor i månaden i vårt land. Lösningen på Sveriges och Socialdemokraternas problem är inte lägre löner, menar Ronnie G Lundin i ett svar till Wera Svensson.
Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Wera Svensson har rätt i en sak. Socialdemokratin misslyckades med sin politik i valrörelsen och Alliansen, läs Moderaterna, sågs som mer trovärdiga. Diskussionen pågår för fullt vad som gick snett och vad man ska göra åt det.
Nackdelar med lägre löner
Wera Svensson tycks ha saken klar. Socialdemokraterna ska vika sig för högerkrafterna och acceptera låglönejobb, gärna med statligt stöd. Ja, det kan man kanske acceptera under en övergångsperiod, men inte i längden.
För med låga löner minskar konsumtionen och därmed produktionen som ska hålla industrin vid liv. För med lägre löner kommer vi att köpa mer varor från låglöneländer och mindre svenskproducerade.
Wera Svenssons ständiga upprepanden om att "alla" har för hög lön blir inte mer sann för att hon upprepar den. Ännu har vi många låglöneanställda med heltidslöner från 16 000-20 000 kronor i månaden i vårt land. Att då sänka dem i ett krisläge betalar inte hyra och mat. Metall kan nog kosta på sig det då deras snittlöner ligger en bra bit över 20 000 kronor i månanden, men ett vårdbiträde eller restauranganställd? Nej, Wera Svensson, hur ska du motivera det?
Vill ha rena kronpåslag
Dessutom är du helt fel ute, när du påstår att fackföreningarna kräver procentökningar. I de allra flesta fall vill de ha rena kronpåslag som ska minska skillnaderna, men arbetsgivarna är de som bestämmer i slutänden och de föredrar ofta procentpåslag. Kompromissen brukar bli ett antal kronor i grunden och procent på det.
Jag har inte svaren på vad Socialdemokraterna ska göra för att återfå folks förtroende, men vi ska inte vika oss för högerkrafterna åtminstone, vilket Wera Svensson tycks tro är det enda rätta. Sverige har inte ont om pengar, det är fördelningen som är en aning sned. När de rikaste roffar åt sig mer i bonus och förmånliga avtal så vill naturligtvis även den längst ner ha mer av kakan. Roffarmentaliteten smittar av sig.
Känner sig ännu mer svikna
Kanske har Wera Svenson rätt på ett sätt? Om vi kraftigt sänker lönerna för de anställda så kanske solidaritetstanken återkommer och svenska folket återvänder till det parti som bäst kan lyfta dem?
Eller så känner de sig ännu mer svikna och röstar på extremistpartier som i senaste valet? Vill vi verkligen chansa på det? Hur mycket är Wera Svensson själv villig att sänka sin lön?