Blir vi verkligen i allt större utsträckning psykiskt handikappade och offer för ärftliga hjärnskador? Eller används "försjukligandet" av individen som ett sätt att avleda kritik mot miljöförstöring och ökande samhällsklyftor? Uppenbarligen gynnas i alla fall läkemedelsindustrins försäljningssiffror.
Press att ta medicin
Låginkomsttagare i USA befinner sig i allt större ekonomiska svårigheter. För att överleva kan man tvingas ansöka om särskilt stöd för psykiska handikapp. Detta är "det nya socialbidraget" enligt ekonomen David Autor. Alltfler vinstdrivna företag specialiserar sig på att hjälpa fattiga familjer att ansöka. För att komma ifråga krävs i princip att de sökande tar psykofarmaka. Även barnen.
I en trebarnsfamilj dog en fyraårig flicka av en kombination av mediciner som ordinerats mot ADHD och bipolär sjukdom: Klonidin (godkänd mot högt blodtryck), Depakote (godkänd mot epilepsi och akut mani) samt Seroquel (godkänd mot schizofreni och akut mani).
Inget av preparaten var godkänt för den ordinerade användningen och inte heller för fyraåringar. De två äldre syskonen gavs också flera olika mediciner. Familjens totala årsinkomst genom psykiska handikapp var årligen närmare 200 000 kronor. Exemplet beskrivs av Marcia Angell (f.d. chefredaktör för New England Journal of Medicin).
Barn och ungdom drabbas
Läkare kan även i Sverige skriva ut för ändamålet icke godkända preparat. Det tjänar läkemedelsbolagen stora pengar på, trots de böter de ständigt åläggs för olaglig marknadsföring riktad till läkare.
Bipolär sjukdom (tidigare kallad manodepressivitet) är nu den snabbast växande diagnosen. Detta sedan några inflytelserika psykiatriker föreslagit att många barn med ADHD egentligen har en bipolär sjukdom som ibland kan diagnostiseras redan hos spädbarn. I USA har bipolär sjukdom hos barn och tonåringar ökat fyrtio gånger mellan 1993 och 2004. Autism har under samma period mer än femdubblats. Marknaden för nya preparat expanderar.
Angell påpekar att det är svårt att hitta en tvååring som inte ibland är irriterad, en pojke i femman som inte ibland är ouppmärksam eller en flicka på högstadiet som inte är ängslig. Men varför sker denna snabbt ökande förskrivning av narkotikaklassade medel? Varför särskilt till barn till underbetalda, lågutbildade och ensamstående föräldrar? Är det uppfostran till en "sjukdomsinsikt" som lägger förklaringen i de egna generna?
En planerad offensiv
På 50-talet hälsades psykofarmakan med optimism. Biverkningarna blev dock alltmer uppenbara. Det växande motståndet illustreras av den enorma framgången för filmen Gökboet med Jack Nicholson (1975). Alla psykiater accepterade inte heller den biologiska modell som krävde kemiska ingrepp i hjärnans funktionssätt. En del höll fast vid den freudianska uppfattningen att individens livshistoria är betydelsefull, andra hävdade att psykisk sjukdom kunde vara en frisk reaktion på en galen värld.
Terapi i underläge
Först på senare tid har man motvilligt tvingats inse att miljö och terapi faktiskt påverkar hjärnans fysiologi.
Kring 1980 kom så den farmakologiska motoffensiven. Den utgick från att psykiatrikerna var läkare och kunde skriva ut de preparat som den biologiska modellen krävde. Psykologer och socialarbetare kom i underläge och psykiatrikerna blev läkemedelsindustrins gunstlingar och guldkalvar. De sponsrades med så mycket mer pengar än andra läkare, trots sin låga status inom läkarkåren.
Psykiatrin framträdde nu även med samma vetenskapliga anspråk som övriga medicinska fält. Det befogade i dessa anspråk kommer att behandlas i nästa artikel som kommer imorgon.