Lämna spexandet till studenterna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den inleddes ungefär så här: "Det syns inte, men det finns överallt. Det är nödvändigt för allt liv. Vi andas ut det, växer andas in det. Nu vill vissa politiker svartmåla koldioxiden som en miljöfara. Föreställ dig vad som skulle hända om de lyckades." Och den avslutades med orden: “Carbon dioxid. They call it pollution. We call it life."
Jodå, uppseendeväckande är bara förnamnet. Öppet mål för vem som helst som vill göra narr av tankesmedjan i fråga. Vatten på kvarnen för alla dem som betraktar klimatskepticism som ett marginalfenomen som inte behöver tas på allvar. Titta här, vilka fån. Hur dum får man bli?
Så kom det sig att Sveriges Lantbruksuniversitet hittade filmen på YouTube. Och lät sig inspireras till en reklamkampanj av ungefär likvärdig intellektuella tyngd: "Koldioxidens vänner" (http://koldioxidensvanner.slu.se).
I kampanjfilmen lägger "koldioxidmannen", spelad av Robin Stegmar (känd bland annat som Roger i Ica-reklamen), ut texten om hur dumma alla forskare och politiker är som vill minska koldioxidutsläppen. Nej, koldioxidmannen tycker om koldioxid. Om det gick skulle han breda koldioxid på sin macka och äta den.
Och sen - surprise, surprise - uppenbarar sig en representant för SLU och lägger allt till rätta: Koldioxidmannen finns inte på riktigt, men nästan alla hans argument förekommer i debatten. Ja, för "utan riktiga fakta kan man påstå vad som helst". Därför är det så viktigt att det finns universitet som SLU. Och så vidare.
Det är nog inte självklart för var och en var SLU snappat upp argumentet att den globala uppvärmningen är bra för att då kan det komma klimatflyktingar till Sverige och jobba åt oss och så kan vi bara sitta och ha det mysigt. Det är nog inte heller självklart för var och en vad som ger SLU rätt att spendera dyra skattekronor (nästan fyra miljoner kronor) på opinionsbildning i en politisk fråga.
Det finns förstås en hund begraven här någonstans. En undersökning från 2005 visar att färre än 3 procent av svenskarna känner till Sveriges Lantbruksuniversitet. SLU hoppas förstås att kampanjen skall ändra på det. Men nog finns det smakfullare sätt att skapa uppmärksamhet.
Det är inte bara det att SLU använder skattepengar på ett tvivelaktigt sätt (myndigheter bör förresten över huvud taget inte ägna sig åt opinionsbildning). Rimligen måste "Koldioxidens vänner" också innebära en PR-mässig flopp.
För på ett attraktivt universitet är det högt i tak. Och man bemöter varandra respektfullt, med sakliga argument. Man förlöjligar inte sina meningsmotståndare i parodiska reklamkampanjer på Internet. Så att ett lärosäte väljer att marknadsföra sig på detta vis, det är minst sagt anmärkningsvärt. Hur tänkte man?
Nej, skärpning SLU. Lämna spexandet till era studenter.