Trycksvärtan som användes för att publicera nyheten om polisens register över romer hade knappt torkat innan en våg av fördömanden sköljde in över mediasverige. På insändarsidor, ledarsidor och i offentliga uttalandena rasade alla från oroliga medborgare till justitieministern. Massmedia målade med den bredaste penseln och polisen utmålades som medvetet rasistisk.
I någonting som framstod som massmediatränat försvar gick rikspolischef Bengt Svenson ut och sällade sig omedelbart till de mest kritiska. Som ett svar på kritiken kallade han till extramöte med länspolismästarna och dundrade inför det från rubrikerna ”att han innerligt hoppades att det inte fanns några fler register av detta slag.” Stormen rev och slet i massmedia under ett antal dagar och sedan dog den ut. Vi har sett det förut.
Om det är så att polisen fört ett register över romer i enda syfte att klartlägga dem på grund av deras etniska tillhörighet är det fullständigt oacceptabelt. Någonting sådant ska inte förekomma i ett modernt och tolerant samhälle.
Men precis som de flesta andra ”stora” massmediala avslöjanden speglar vårt sätt att hantera denna typ av nyheter det samhälle vi är. Och Sverige är ett onyanserat samhälle. Nyheterna och det politiska klimatet speglar det i alla avseenden. Det är svart eller vitt. Bra eller dåligt. Nyanserna saknas allt som oftast. Nyheten om polisens register över romer är bara det senaste exemplet på ovanstående.
Rapporteringen om polisens register över romer har inte gett svar på frågorna varför eller hur. Hur började det? På vems initiativ, hur har registret använts och vilka har haft tillgång till det? Polisiär verksamhet innehåller register i fler avseenden och registren är viktiga för utredningsarbetet. Alla register kan inte dras över en kam.
Det finns svårligen något försvar för att föra register över små barn. Men när massmedia skapar ett mediaklimat – och politiken hänger på – som syftar till att endast fastställa skuld och inte förändring är vi farligt ute. Farligt ute för att vi då skapar ett samhälle där det handlar mindre om att ställa till rätta och göra bättre och mer om att peka finger åt dem som har gjort fel.
Fel ska upptäckas men de är fullständigt meningslösa om de inte leder till förbättring. Bara skuld utan en plan på hur det skall undvikas igen eller bli bättre leder till ett svart-vitt samhälle. Vill vi verkligen ha det så?
Den 22 juli 2011 ställdes Norge som samhälle inför kanske sin största kris sedan andra världskriget; terroristattentatet genomfört av Breivik. Sorgen och katastrofen på såväl individ-som samhällsnivå var obeskrivlig.
Norge hanterade krisen exemplariskt. I en situation som var skapad för att beskrivas och hanteras som svart-vit valde Norge nyanserna. Den massmediala rapporteringen, det politiska klimatet och den efterföljande rättsprocessen; i alla avseende fick alla komma till tals, man uttryckte sig eftertänksamt och med den genomgående tanken att Breviks agerande inte skulle få diktera villkoren för morgondagens Norge.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen: det är min absoluta övertygelse att Sverige inte hade klarat den krisen lika bra som Norge. Varför? För att vi är det svart-vita folket. Så rädda för att ta ställning mot det som anses som den gängse uppfattningen, så rädda för att uppfattas som någonting annat än vad som inledningsvis anses politiskt korrekt att vi sällan fördjupar oss bortom de största rubrikerna.
Norge var fast beslutet att Breivik skulle få en rättvis rättegång. Det var ett obehagligt ämne, men man duckade inte för det. I Sverige ger vi inte ens polisväsendet några timmars andrum för att ta reda på vad som verkligen ha hänt innan vi från tidningssidorna utmålar dem som rasistiska och gemene man hänger på. Igen, vill vi verkligen ha det så här?