Landet som få trodde på
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När första valen genomfördes 1952 var 85 procent av indierna analfabeter. Ändå satsade den nya nationens ledare från början på en oinskränkt rösträtt - också för kvinnor.
Det var inte många som gav den nybildade staten en chans. Hur skulle en subkontinent som bara nödtorftigt kontrollerats av britterna och som aldrig uppfattats som en nation utan som många, med en mångfald av kaster, religioner, språk och regioner, kunna bevara enigheten och klara sig på egen hand?
Tillbaka i barbari
Winston Churchill förutspådde att "Indien snabbt skulle falla tillbaka i barbari och medeltida umbäranden" när britterna lämnade.
Britterna försökte på kolonialt vis ordna upp förhållandena genom att samtidigt skapa en stat för muslimerna på den indiska halvön, Pakistan. De bäddade därmed för gränskonflikter mellan de nyskapade staterna om Kashmir.
Delningen satte också igång en av historiens största och blodigaste folkomflyttningar. Det var den muslimska eliten som gav sig i väg från det hindudominerade Indien. Kvar blev de fattigaste muslimerna. De indiska muslimerna uppgår idag till 150 miljoner och är den största minoriteten i världen.
Även om muslimerna känner sig eftersatta, har de aldrig hemfallit åt extremism. Bakom de blodiga incidenter som ägt rum under senare år ligger i allmänhet hinduiska nationalister. Deras högerorienterade Janataparti styrde landet några år i början av 2000-talet, men sedan 2004 är Gandhis och Nehrus sekulära Kongressparti tillbaka vid makten. För tillfället tycks de hindunationalistiska stämningarna ha lagt sig, men de kan naturligtvis blossa upp igen. Liksom islamisk extremism, om förhållandena inte förbättras för landets muslimer.
Fattigdomen har halverats
De indiska ledarna har varit duktiga på att svetsa ihop landets olika regioner och folk. Sämre på att få igång en ekonomisk utveckling som kunde lyfta massorna ur fattigdomen. Regleringar och stelbent byråkrati hämmade länge tillväxten, och Indiens ekonomi kom inte igång förrän i början på 1990-talet, cirka tio år efter Kina.
Men sedan har det gått undan, med en årlig tillväxt på 8-9 procent. Fattigdomen har halverats sedan 1950. Skolgången har utökats, även för flickor, och 110 miljoner indiska barn får nu grundskoleutbildning. En enorm potential i ett land där halva befolkningen är under 24 år. De indiska kvinnorna föder bara hälften så många barn som på 60-talet, men eftersom barnadödligheten minskat och folk lever längre, ökar ändå folkmängden. Med tiden kommer Indien att gå om Kina i folkmängd.
IT-under och tjänstesektor
Det vi hör mest om i Sverige är det indiska IT-undret som underlättas av indiernas goda kunskaper i engelska. Tjänstesektorn står för hälften av landets mätbara BNP men skapar relativt få jobb.
Även industrin växer, men den största delen av befolkningen sysselsätts i jordbruket som bara svarar för en femtedel av BNP. Hur hundratals miljoner fattiga i byarna ska inlemmas i en modern, globaliserad ekonomi är den största utmaningen för Indien.
Andra utmaningar är att förbättra infrastrukturen, säkra energiförsörjningen och klara miljöproblemen. På alla dessa områden tycks det som om Kina kommit väsentligt längre. Men Indien är på gång, och landet måste mot bakgrund av de gigantiska problem indierna tog över för 60 år sedan betecknas som en "success story" av stora mått.