Gotland ligger mitt i Östersjön, har rekordmånga soltimmar, stora kultur- och naturvärden och ett lättillgängligt världsarv.
Är det någonstans kryssningsfartygen borde lägga till är det förstås här. Av mer än fyra miljoner kryssningspassagerare i Östersjön årligen borde betydligt fler kunna få ta del av vad Gotland kan erbjuda och i sin tur bidra till jobb och inkomster på ön.
Men hamnen är för liten. Färjorna i reguljärtrafiken kräver sina fasta platser och godstrafikens behov måste tillgodoses. En kryssningskaj har länge stått på önskelistan, strukits som orealistisk och återkommit.
Kryssningsturismens värde är omdiskuterat. Bilden av kryssningspassagerarna som förmögna globetrotters har förbleknat och ersatts av beskrivningar av mer ordinära turister.
De kan för all del ha pengar att spendera de också. Men det är inte självskrivet att de gör det här. Tiderna i land är korta och om kryssningsfartygen har stort utbud och inkluderar mat och nöjen ombord i biljettpriset blir det en mindre kaka att fördela på landstigningsorterna.
Så det räcker inte med en kryssningskaj. Det måste till bra avtal med de som driver trafiken. Det krävs också en avsevärd apparat iland om intäkterna ska komma. Utbudet måste anpassas och tiderna synkroniseras och hållas.
Om den färska avsiktsförklaringen mellan regionen och Copenhagen Malmö Port (CMP) ska leda till konkret kajbygge och verksamhet krävs kontakt och samarbete mellan olika aktörer. Företagen måste samverka med varandra, med den blivande samarbetspartnern CMP och med Region Gotland.
Företagarna som deltar i Svenskt Näringslivs enkätundersökning är uppenbarligen inte imponerade av regionen men den negativa inställningen brukar inte slå igenom i mindre verksamhet än på andra håll.
Kryssningskajen kan bli det verkliga eldprovet på om turismsamarbetet på Gotland fungerar.