Under vår första dag i Burma avgår Juholt. Alla turer kring honom och Socialdemokraterna känns plötsligt avlägsna och oviktiga, mer som skvaller än som någon avgörande politisk händelse. Det verkligt viktiga pågår här och nu i detta land så präglat av förtryck och fattigdom men där kanske, kanske en ljusning är på väg.
Vi är på studieresa i Burma anordnad av tankesmedjan Seglora smedja. De i vår grupp som varit i landet förut vittnar både om en annan atmosfär och synliga uttryck för framåtskridande. I Mandalay har burmesiska kineser öppnat stadens första varuhus, en och annan kinesisk nytillverkad minibil blänker till i vimlet av rostiga, avgasstinna skorvar, och pagodernas guldskimrande torn kläds med elslingor och annat blingbling som i våra ögon inte precis vittnar om någon estetisk utveckling men ändå är tecken på att det finns mer tillgång till både pengar och elektricitet.
Men framför allt finns ett nytt hopp i människors ögon och en ny öppenhet. Affischer och t-shirtar med Aung San Suu Kyi säljs öppet på gatorna och hennes porträtt sitter uppsatt på väggarna i skolorna vi besöker, både de kristna och buddistiska. Detta var otänkbart bara för några månader sen.
På MIT, Myanmar Institute for Theology berättar en av ledarna öppet om de kurser i freds- och konfliktforskning som skolan ger och om de projekt som syftar till att förbereda människor för ett liv i demokrati. Hans enda förbehåll är att hans namn inte ska publiceras. En man som jobbar som guide underhåller oss på kvällen med historier som grovt driver med generalerna. Han berättar med hög röst fast vi är på lokal och verkar inte bry sig ett dugg om vem som kan höra honom, trots att Burma har ett väl utvecklat angiverisystem. De två journalister som deltar i vår grupp får en intervju med en av ledarna för 88-rörelsen. Han släpptes fri från fängelset bara en vecka tidigare men berättar med stor värdighet och allvar om vikten av försoning och fred.
Alla tecken pekar framåt men det är en lång väg till en verklig demokrati där mänskliga rättigheter respekteras. Burmas befolkning består av nära 70 olika etniska grupper, man talar 240 olika språk och utövar en rad olika religioner. Det är ett av världens fattigaste och mest korrumperande länder. Det råder en patriarkal kultur och man har enorma problem med våld mot och diskriminering av kvinnor. De allra flesta har aldrig ens fått nosa på vad frihet kan innebära. Men de vet att den är värd att kämpa för och de vill ha förändring.
Aung San Suu Kyis roll som enande kraft och icke-våldsförespråkare är avgörande. Hon mottas som en rockstjärna när hon talar till folket, varje ord hon säger ges en särskild betydelse. Hon bär verkligen en hel nation på sina axlar. Vi får nys om att hon ska komma till Franska institutet och inviga en fotoutställning. Och visst kommer hon, omgärdad av några få livvakter och en hord av fotografer. Annars är säkerheten kring henne lika med noll. Det var strängare kontroll att komma in på varuhuset i Mandalay än på fotoutställningen som bevistas av Burmas viktigaste symbol för hopp och fred. Jag ber till Gud och Buddha och alla högra makter i världen att inget ont ska hända henne.