Den liberala tankesmedjan Timbro återlanserade Ayn Rands böcker med en fest den 1 maj. Det var retstickigt. En mer anti-socialistisk författare än Rand går inte att föreställa sig.
Ändå förvånar det att de kritiker som recenserat Timbros Rand-paket (en essäsamling samt romanerna ”Och världen skälvde” och ”Urkällan”) är så oerhört negativa.
Rand kritiseras för att hennes personskildringar är svartvita och klichéartade. Detta är dock ett stilgrepp Rand delar med många svenska deckarförfattare. Figurerna i Stieg Larssons Millenniumtrilogi är väldigt goda eller väldigt onda.
Det går att läsa Ayn Rand just så – som spänningslitteratur, korsad med ”Femtio nyanser av honom”. Det är bladvändarspännande intriger Rand bygger upp, oavsett hon rör sig i industrimiljö, byggbransch eller dagstidningsvärld. Romanerna i Timbropaketet innehåller dessutom politiskt inkorrekta erotiska dramer, vars underkastelsetema borde tilltala alla fans av ”50 nyanser”-serien.
Men ingen svensk kritiker recenserar Rand som författare av spänning och snusk. Medan de vänsterpolitiska budskapen hos merparten av våra inhemska spänningsförfattare inte brukar få mycket uppmärksamhet, koncentreras alla recensioner av Rand på hennes anti-socialistiska budskap.
Den världsbild och människosyn som präglar Rands romaner beskrivs som ett sekteristiskt och dogmatiskt försvar av hänsynslös egoism och övermänniskoideal. Och nog är Rand övertydlig med sin ideologiska ståndpunkt, kanske för att hon själv flydde från det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen.
Att kategoriskt avfärda Rands budskap tyder dock på att recensenterna lider av sina egna ideologiska skygglappar. I ”Och världen skälvde” berättar en man hur en fabrik förfaller när de nya ägarna bestämmer att den ska ledas utifrån principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. När arbetarna måste bidra efter kollektivt beslutad förmåga uppstår motsatsen till kapitalism – en tävling om att vara sämst. När arbetarna får lön efter kollektivt beslutat behov blir alla tiggare som måste visa upp sitt elände – ”därför att det var elände, inte arbete, som hade blivit den valuta som gällde”.
Denna tävling mot botten, där den som är ”svagast” och ”mest utsatt” automatiskt förutsätts ha rätt, har paralleller i den politiska debatten i Sverige. Ur ett svenskt perspektiv, och utan ideologiska skygglappar på, kan Rand läsas som en uppmaning att vägra Jantelag, att se framgångsrika och ambitiösa människor som förebilder i stället för att skuldbelägga dem.
Rand avskyr konformism, hennes försvar för individens rätt att ha en annan uppfattning än massan ligger faktiskt inte långt ifrån en socialliberal som John Stuart Mill. Honom brukar svenska recensenter inte spy galla över. Om det är den litterära paketeringen med spänning och snusk eller Rands hyllande av industrikapitalister som gör skillnaden är oklart.
Oavsett vilket förtjänar Rand mer nyanserade analyser än att avfärdas som ett sekteristiskt, nyliberalt troll.