Den arabiska våren har övergått i en arabisk höst, och det lär krävas minst en arabisk vår till innan friheten och demokratin segrat i hela Nordafrika och Mellanöstern. När det gäller kunga- och schejkdömena ännu fler vårar. Men det rör sig i rätt riktning, och den frihetslåga som en gång tänts, kan ingen släcka.
En god nyhet är att det hållits fria val i Tunisien och att partierna enats om att dela på de viktigaste posterna. Ny regeringschef blir Hamadi Jebali, ledare för islamistpartiet al-Nahda. Det är utmärkt att moderata islamister nu får pröva krafterna i praktisk politik, precis som de med framgång gjort i Turkiet.
Brödraskapet i Egypten
Det kan minska misstänksamheten mot muslimska grupperingar i hela Nordafrika och Mellanöstern. Inte minst då i Egypten, där det Muslimska brödraskapet utmålas som det stora hotet mot frihet och demokrati av krafter som slår vakt om den gamla ordningen.
En annan god nyhet är att Khaddafis son och tänkte efterträdare Seif al-Islam gripits. Det minskar risken för att familjen Khaddafi i någon form återkommer till makten i Libyen.
De nya ledarna får nu en chans att rehabilitera sig för lynchningen av Muammar Khaddafi genom att antingen överlämna Seif al-Islam till internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), vilket vore det bästa, eller ge honom en anständig rättegång i Libyen. Även Libyen är på väg att bilda en mer representativ regering, i väntan på allmänna val.
Positivt är också att Jemens diktator sedan tre decennier tillbaka, Ali Abdullah Saleh, nu bestämt sig att för att avgå. Det minskar spänningen i landet, men vägen till fred och demokrati är fortfarande lång.
USA:s och Saudiarabiens inblandning i landet försvårar en lösning på jemeniternas egna villkor. Andra försvårande omständigheter är fattigdom, låg utbildningsnivå och klan- och stamuppdelning.
Extremt våld i Syrien
En dålig nyhet är att Bashar Assad vägrar att ge upp i Syrien, och att hans regim fortsätter att utöva extremt våld mot oppositionen. Men Assads dagar är räknade, särskilt sedan Turkiet engagerat sig på befrielserörelsens sida. Nu väntar dessutom sanktioner från övriga arabländer.
Det gör Kinas och Rysslands nej till FN-sanktioner ohållbart. Assad hotar att sätta hela Mellanöstern i brand om landet angrips utifrån, men frågan är om militären ställer upp på att begå harakiri tillsammans med honom.
I Egypten vägrar generalerna att släppa ifrån sig makten. Den egyptiska militären är en stat i staten, med egen hemlig ekonomi och intressen i många företag. En ansenlig del av arméns pengar kommer från USA.
Generalernas fel
Det styrande militärrådet är mer intresserat av att rädda sina privilegier, än att sitta på utsatta politiska poster och få klä skott för fattigdom och orättvisor. De har därför föreslagit ett "ramverk" för den nya konstitutionen som skulle skydda militären från insyn och ge generalerna sista ordet bland annat i fråga om utrikespolitiken.
Ramverket har förkastats av oppositionen och protesterna fortsätter. Den 28 november inleds parlamentsvalen, om de nu inte ställs in, och pågår sedan i flera månader. Den utdragna valproceduren ger militären goda chanser att manipulera folkviljan och att finna förevändningar för att ingripa för att "rädda landet".
En sak är klar: Generalerna bär hela ansvaret för den behandling som protesterande egyptier nu utsätts för, på Tahrirtorget i Kairo och andra platser i landet, även om övergreppen utförs av polis och andra civila myndigheter. USA borde påminna generalerna om Mubaraks öde, och se till att militären återvänder till kasernerna.