Skörden är igång sen ett par veckor tillbaka. Vi har tröskat både vinterkorn och raps, och så här långt ser det bra ut. Men jag tänker inte ta ut något i förskott, det mesta är ännu kvar att tröska, och efter de två senaste besvärliga skördesäsongerna har vi blivit luttrade. Vi känner tydligt att väderriskerna har ökat och påverkar oss allt mer, tillsammans med en ökad fluktuation av råvarupriserna så ökar riskerna ytterligare.
Allt företagande medför ett risktagande, det ingår. Det är något vi måste förhålla oss konstruktivt till, och hitta verktyg för. Just nu lider svensk mjölkproduktion av en akut lönsamhetskris. Gynnsamma förutsättningar har gjort att mjölkproduktionen har stigit de senaste månaderna i många länder. Produktionsökningen har varit högre än efterfrågan, och därmed finns tillfälligt ett överskott på världsmarknaden. På lite längre sikt pekar allt mot en fortsatt ökad efterfrågan av mjölkprodukter i världen.
Den akuta lönsamhetskrisen förvärras av att foderpriserna är höga. Minskade intäkter och ökade kostnader är en dålig kombination. Eftersom det är en biologisk produktion med levande djur så kan man inte bara "stänga mjölkkranen" och invänta bättre tider, som det faktiskt går att göra i vissa branscher. Just detta är ett av dilemmat med flera av lantbrukets produktionsgrenar. Att ha investerat tungt i djurstallar, som är fyllda med producerande djur, och så går luften ur marknaden, och priset rasar. De ekonomiska riskerna i lantbruket har ökat, och de landar oftast hos den enskilde lantbrukaren. Marknaden tar ingen hänsyn till vilken kostnad en vara har producerats, marknaden kan betala långt över, men även långt under produktionskostnaderna. Det är efterfrågan som styr.
Före 1990 prisförhandlade lantbruket med politikerna, lantbruket var reglerat, och inflytandet från marknaden var begränsat. Alla system har sina för och nackdelar. Vi lever i en ny tid nu, med nya förutsättningar. Nu har vi ett behov av att hitta lösningar för att hantera, och även flytta risker från gårdsnivån. Det är varken rimligt eller uthålligt att den enskilde lantbrukaren själv får ta smällarna när världsmarknadspriset på mjölk och foder svänger kraftigt. Det handlar också om makten i matens värdekedja, och möjligheten att kunna pressa sina kostnader genom hela kedjan. Här finns ett behov av nya grepp, för att kunna säkra både intäkter och kostnader. Att dela risken i värdekedjan genom nya former av kontrakt och samarbeten kan vara en väg. En annan väg kan vara att prissäkra vissa volymer, för att öka riskspridningen. Den nya situationen med ökade risker kräver både ett utvecklingsarbete och ökad kompetens hos fler. Detta är inte bara en fråga för bonden, utan även för livsmedelsindustri och handel.
Politikerna måste också göra sitt, med fullt och ökat fokus på att stärka konkurrenskraften för svenskt lantbruk. Mer konkret vad politiken kan göra har jag anledning att återkomma till. Det är inte marknad eller politik, det är både och.