Lär av historien
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Skälet var inte, som man kunde tro, en alldeles särskilt utpräglat bohemisk livsstil, även om Bellman naturligtvis söp en del (det gjorde alla svenskar på den tiden). Skälet var att lagen inte erkände upphovsrätten till hans verk, och följaktligen, att han inte fick mer än engångsstruntsummor för originalmanuskripten innan de gick i tryck. Och han var inget undantag.
Antikens och medeltidens berättarvärld kretsade kring muntliga traditioner, och improviserade engångsföreställningar. De flesta verk hade inte någon speciell upphovsman, utan växte fram under lång tid i takt med att improvisatörer och trubadurer bättrade på gamla myter. När dessa någon gång nedtecknades och utgavs gjordes det för hand, och oftast i upplagor om något dussin eller så.
När boktryckarkonsten så småningom uppstod i Europa någon gång på 1400-talet växte upplagorna med ens kraftigt. Skrifter av Erasmus av Rotterdam, som dog under 1500-talets första hälft, kunde spridas i 750 000 exemplar, redan under hans livstid.
När litterära verk på så sätt kunde bevaras till eftervärlden i oförändrat skick, och dessutom spridas till massorna, blev upphovsmannen allt viktigare. Men fortfarande saknades möjligheter att betala författaren per utgåva. Erasmus av Rotterdam tjänade inte ett öre på sina bästsäljare. Istället försörjde han sig på donationer från mecenater, skyddspatroner och furstar. Det var förresten den vanligaste inkomstkällan för dåtidens författare, donationer från kungar och aristokrater som tack för en dedicering, eller för att författaren framställt dem i god dager. Detta är den bistra sanningen bakom den underdåniga och fjäskande tonen i många äldre verk.
Avsaknaden av ett upphovsrättskydd innebar att författare och lyriker fick hitta andra vägar att skydda sitt material. William Shakespeare, till exempel, arbetade i skymundan som manusförfattare och skådespelare i en teatergrupp. Han fick en betydande procent av gruppens intäkter och kunde leva väl på sin begåvning. Men omständigheterna kring dessa intäkter är anmärkningsvärda. För att förhindra att Shakespeares verk trycktes i bokform och sedan kopieras av konkurrerande teatergrupper, såg man till att enskilda bokförläggare fick ensamrätt att trycka pjäserna. Och sedan betalade man förläggaren för att inte ge ut dem. Ändå förekom det att teatergäster tecknade ner dialogerna under föreställningen. I många fall är det sådana hafsarbeten som ligger till grund för moderna utgåvor av Shakespeares verk.
Upphovsrättens framväxt under slutet av 1700-talet hade en enorm betydelse för kulturlivet. Författare och intellektuella kunde plötsligt börja tjäna pengar på sina böcker, och blev allt mer oberoende av kungar och mecenater. De kunde låta massproducera sina verk utan att riskera att därmed bli bestulna på ära och intäkter.
Vår tids möjligheter till omedelbar och billig massreproduktion ställer nya krav på upphovsrättens utformning. Nuvarande lagstiftning gör en betydande del av Sveriges befolkning till brottslingar, genom omfattande piratkopiering av bland annat musik över Internet. Så kan vi inte ha det. Men att uppluckra eller avskaffande av den intellektuella äganderätten, såsom en del populistiska krafter föreslår, är inte en rimlig lösning på problematiken.
Visst är "kassettavgifter" och dylika konstruktioner klumpiga och orättvisa. Ambitionen måste vara att finna en bättre lösning. Tills dess måste dock "fildelning" förbli illegalt. Historien lär oss att alternativet är allt för kostsamt.