Ytterligare en stor skandal skakar nu Barack Obamas presidentskap. Med de automatiska budgetnedskärningarna som han å ena sidan själv tvingat fram och å andra sidan försöker skylla på republikanerna, genomgången av nyhetsbyrån AP:s telefonregister och den blodiga Benghazi-affären i full rullning var det sista Obama behövde ännu mer som ställer honom på fel sida historien.
Men den som gräver en grop åt andra trillar som bekant ofta själv däri. Därför har de senaste veckorna dominerats av rapporterna om hur IRS, den amerikanska skattemyndigheten, särskilt har granskat presidentens meningsmotståndare.
Louis Lerner, ansvarig för den avdelning inom IRS som erkänt den politiskt motiverade granskningen, valde i ett förhör i representanthuset för en dryg vecka sedan att först säga att hon inte har gjort något fel och därefter använda sig av konstitutionens femte tillägg som säger att ingen behöver vittna för att därigenom styrka att man har begått ett brott.
Det krävs ingen högre utbildning för att komma fram till hur det valet har mottagits.
Oavsett hur den här historien i slutänden kommer att påverka Obama, förmodligen väldigt lite, är det ett skrämmande exempel på maktmissbruk som har bäring i alla länder.
Det är precis det här som är liberalers och konservativas invändning mot en för stor statsapparat: Den får ett eget liv, vänder sig mot såväl medborgarna som det demokratiska systemet och huvudsakligen utan några som helst följder.
Det offentliga är skrämmande för den enskilde. Maktförhållandet mellan stat och individ är sällan så tydligt som just vid myndighetskontakten. Det är ett genuint obalanserat förhållande som aldrig är till den enskildes fördel. När myndigheterna griper tag i en måste allt vara i sin ordning. När inkomsten ska deklareras måste kvitton, kronor och ören finnas på rätt plats vid rätt tid. Annars blir man bestraffad.
Likadant är förhållandet mellan alla andra myndigheter och den enskilde också. När de ringer, skickar brev eller dyker upp vid dörren är det obehagligt – för om något är fel så åker man dit. Då finns det inga ursäkter.
Detta är något som det offentliga måste respektera för att inte erodera medborgarnas förtroende för myndigheterna och därigenom äventyra deras legitimitet. I en liberal demokrati är folkets allmänna erkännande av det offentliga nödvändigt och får aldrig i onödan äventyras.
Det finns saker vi behöver det offentliga till. Skattindrivning är en sådan sak, oavsett hur mycket skatt man anser bör drivas in. Men när, som nu i USA, myndigheterna blir för stora, börjar leva sina egna liv och egenmäktigt väljer att behandla medborgarna olika, har det gått för långt.
Det offentliga existerar för medborgarnas skull, inte tvärtom. När stat och myndigheter vänder sig mot den egna befolkningen och använder sin makt för att tukta den är det ett tydligt tecken på att det är dags att vända utvecklingen och minska det offentligas befogenheter.