Situationen i Ukraina fortsätter att vara i fokus för omvärlden. Fredagens händelser gjorde inte mycket för att skapa tydlighet utan lade till ytterligare frågetecken inför den fortsatta utvecklingen.
Två flygplatser på Krimhalvön ockuperades – men det är oklart av vem. Dagen innan intogs det lokala parlamentet av prorysk milis, detta trots att det krimska parlamentet av hävd och tradition är mycket ryssvänligt. För många i denna del av Ukraina är Ryssland moderlandet och Rysslands president Vladimir Putin deras verklige ledare.
För att göra ont värre dök Ukrainas numera avsatte president Viktor Janukovytj upp igen, inte helt oväntat på den ryska sidan av gränsen. De som hade hoppats att den forne presidenten skulle nöja sig med att vara just det blev sannolikt besvikna. Janukovytj meddelade att han fortfarande betraktar sig själv som Ukrainas president och att allt som parlamentet har företagit sig är olagligt.
Få har anklagat Janukovytj för att vara särskilt modig. I övrigt växer anklagelseakten i takt med att mer blir känt om hans tid vid makten. Det är inte nog med att hans händer är täckta av blodet från de demonstranter vars död han har beordrat. Han har också berikat sig själv genom att tömma den ukrainska statskassan. Arsenij Jatsenjuk från Julia Tymosjenkos parti har rentav förklarat att Ukraina praktiskt taget är bankrutt på grund av Janukovytjs girighet.
Det är viktigt att inte bara det ukrainska folket utan även resten av världen har kyliga nerver framöver. På alltför många håll dras mer eller mindre långsökta slutsatser om sakernas tillstånd vilket riskerar att inflammera en redan känslig situation. Börjar anklagelserna hagla alltför lättvindigt och eftertanke bytas mot invektiv riskerar diskussion att övergå till handgripligheter. Det tjänar inte Ukrainas intressen.
Händelserna i Ukraina visar med all önskvärd tydlighet att vårt närområde inte är magiskt fredat från turbulens och vapenskrammel. Verkligheten har därmed åter ställt sig på tvären för den omvärldsbeskrivning som ligger till grund för utformningen av det svenska försvaret.
Det är värt att notera att få bedömare kan utesluta ett ryskt ingripande i Ukraina. De flesta är överens om att Putin inte vill låta situationen övergå i fysisk inblandning, men minnet av Georgienkriget 2008 gör sig påmint och osäkerheten hänger i luften.
Efter det senaste årets debatt har kunskapen om det svenska försvarets skick fått en större spridning än tidigare. Nu har verkligheten dessutom kommit i kapp den officiella omvärldsbeskrivningen. Det finns inga fredade zoner.
Det innebär inte att det är sannolikt att en väpnad konflikt kommer att bryta ut i Europa. Men poängen med ett försvar är att vara beredd även när det osannolika inträffar. Ukraina och inte minst det ukrainska folket har offrat mycket. Det vore skändligt att inte ta vara på de lärdomar som kan dras av dessa händelser.